Frimodiga bekännelser i skolkyrkofrågan

Jag blir alltid lika glad över dessa frimodiga kommentarer som visar att det minsann är religionen, jesusen och gudfadern som ska baxas genom skolans Pärleport på det att di små eleverna äntligen skola få skåda Ljuset. Glöm det där med traditioner. Här talar vi hard core och att ”himmelriket är nära” från några av den svenska kristenhetens medialt framträdande apostlar. Det handlar ytterst om det ljus och den uppenbarelse, som barnens fritänkande föräldrar så hårdnackar missunnar sina telningarna. Fy skäms oss.

Ty när det kommer till uppfostran i Herrans tukt och förmaning är föräldraansvaret satt på undantag. Så fint då att det finns en kader av pliktuppfyllda och självutnämnda missionärer som vet bättre. Bäst i klassen är utan tvekan tidningen Dagens Elisabeth Sandlund. Här talar vi barnatro och Guds vilja. Ren och oförfalskad. När Elisabeth Sandlund går igång på Adventsuppropet är det med stöd i Jakob och Jesu återkomst:

”Att rakt upp och ned, utan åthävor och varje form av tvång, presentera julens budskap för svenska skolelever med hjälp av de traditionella och älskade psalmerna men också i ord, förankrade i Bibelns budskap, är att så ett litet, litet frö. Ibland faller det på hälleberget eller bland tistlarna. Men då och då – hos ett barn, en förälder eller en lärare – kan det slå rot och börja gro.”

Men notera det där om tvånget i första meningen. Är inte kyrklighetens problem att allmogen faktiskt vägrar att infinna sig frivilligt i gudshuset? Bettan levererar dessutom en lika frimodig som avslöjande bekräftelse på att just omvändelsen är syftet med det omtvistade kyrkobesöket. Vilket alltså är precis det skolagens §6 säger att skolan inte ska ägna sig åt. Ajaj, här blev det poängavdrag i dressyrmomentet för Elisabeth Sandlund.

Nästa höjdpunkt i genren ”frimodiga men mindre strategiskt smarta bekännelser” finner man i Kyrkans Tidning där Karlskronaprästen Helene F Sturefelt presenterar en intressant historisk återblick över relationerna mellan skolan och kyrkan.

Artikeln är intressant och läsvärd för den historieintresserade. Betyget skulle utan tvekan bli godkänt - om nu inte prästen valt att ta ett lika kronologiskt som logiskt skutt mellan år 1930 och nutid i sin slutsats och sammanfattning. Det var en fatal miss, enligt min mening. Vän av ordning brukar ju hävda, att den ovillkorliga religionsfriheten år 1952, så väl som kyrka-statseparationen år 2000, i något avseende bör avspeglas inom den allmänna skolan i dess relation till det numera fristående trossamfundet Svenska kyrkan. Det tycker inte Helene T Sturefelt. Hon refererar till den numera berömda ”religiösa beröringsskräcken”, och menar att:

 ”svårigheten att hantera religiösa uttryck blir allt större i takt med att den religiösa analfabetismen breder ut sig i landet. Är det för att vara politiskt korrekt? Mot vem, iså fall?”

Inte nog med att prästen Helene F Sturefelt menar att dagens skolelever ska lära sig att hantera religiösa uttryck – vad nu det betyder. De ska dessutom bli religiöst ”läskunniga” om jag förstår liknelsen rätt. Väl inlindat lyckas F Sturefelt dessutom lirka in muslimerna i debatten. Knepet är välkänt. Svaret är att det, om något, är korrekt att inte bråka med oss tre miljoner som faktisk inte tillhör Svenska kyrkan. Vi har valt att stå utanför. Låt oss göra det oavsett om vi är muslimer, ateister eller något annat. (Läs gärna om den sista meningen. En tredjedel av landets befolkning tillhör inte Svenska kyrkan och ingen har någon som helst rätt att efterforska vilken livssyn vi har)

Men F Sturefelt är inte den som ger sig, utan presenterar ännu en logisk kullerbytta, värd att uppmärksamma:

”När skolan idag vill klippa bandet bakåt med sina kristna rötter, då går skolan emot sig själv och hela sin uppgift, nämligen att ge kunskap. Oavsett vad vi tycker eller tror, så är kristendomens mänskosyn det som byggt upp landet, både vad gäller sjukvård och skolväsende.”

Men då handlar det faktiskt om skolväsendets historia. Om den kunskapen ska förmedla så bör det ske i klassrummet. Kunskapsförmedling om skolans relationer till kyrkan genom historien, ska av lätt insedda skäl inte genomföras som en religiös praktik i en kyrka. Hur något av vikt i det ämnet skulle hinnas med på en adventssamling eller en skolavslutning är en gåta. Att skolan skulle ”gå emot sig själv” är dessutom ganska förolämpande, då skolans kunskapsförmedling inte heller ska vila på kristna dogmer.

Men Helene F Sturefelt har fått upp ångan och fortsätter:

”Därför, och nu kommer min poäng, borde det vara en självklarhet att skolan har sina terminsavslutningar just i kyrkan, som påminnelse för allt vad kyrkan betytt för landets utveckling! Självklart skall prästen be, läsa evangeliet och ge den välsignelse som gett människor andligt djup och vägledning under långa sekler!

De som sitter i kyrkan väljer att lyssna eller inte lyssna, såsom det också har varit i alla tider… Därför, mina vänner, kan skolan släppa sin nervösa religiösa oro, och istället luta sig mot dagens mänskliga rättigheter till religion, i respekt för sin egen historia.”

Sällan har jag sett ett så oförblommerat argument för att den kyrkliga skolavslutningen ska vara en tribut till ett historiskt förhållande. Sällan har jag sett en sådan förnekelse av det faktum att religionsfrihet även betyder frihet från religion.

Frågan är också om prästen vid skolavslutningen kommer att kunna presentera hela denna historiska bakgrund? För prästen Helene T Sturefelt räcker det antagligen att vi alla spelar med i en charad och låtsas att kyrkan fortfarande är skolans huvudman.

Alla traumatiska uppbrott och separationer har sin förnekelsefas. Det är en djupt mänsklig reaktion. Jag tror att vi får ha överseende med att en stor del av kristenheten genomgår denna fas just nu.

Texten är publicerad på Newsmill under rubriken:
Respektera oss som valt bort Svensk kyrkan

SvD