Hege Storhaugs Landsplågan islam - Folkbildande och brutalt ärligt om en av vår tids ödesfrågor

Ryktesvägen fick vi under vintern höra talas om den norska författaren och journalisten Hege Storhaugs sensationella framgångar med boken Islam - den 11.e landeplage. Trots de norska mediernas försök att tiga ihjäl boken fick den ett sensationellt genomslag och har idag, ett halvår efter att den kom ut, sålt i närmare 50.000 exemplar.

Tanken att översätta den till svenska fick övergå till handling den dagen det visade sig att inget förlag vågade ge ut boken i Sverige. Nu ges den ut på förlaget Kassandra Publishing som startats enbart för detta ändamål.

Hege Storhaug är hederlig. Hon tar mycket tydligt ställning för alla de demokratiskt sinnade och moderata muslimer som trots allt utgör en majoritet av dagens muslimer. Samtidigt hymlar hon inte om den fara som ligger i en allt snabbare radikalisering, inte minst i Europas utanförskapsområden. Hege Storhaugs erfarenhet av islam är omfattande efter tjugotalet resor till Pakistan och hennes mångåriga arbete inom ämnen som könsstympning, hedersvåld och tvångsäktenskap.

Men det är heller ingen hemlighet att Hege Storhaug är kontroversiell i vissa kretsar i Norge. Efter att i många år ha arbetat inom organisationen Human Rights Service har hon fått motsvarande position som Sara Muhammad och GAPF i Sverige: Lika hyllad av alla de som lider under det kvinnoförtryck som breder ut sig och som så ofta har islam som en minsta gemensam nämnare, lika illa tåld av alla de som - ofta från en position på den politiska vänsterkanten - ihärdigt vägrat att se hedersproblematiken och den ofta så starka kopplingen till religionen islam. Inte minst känner vi igen argumenten från Förortsdebatten där många vittnar om ett ökande religiöst förtryck mot framförallt kvinnor.

Desto mer bekymmersamt är det att även Humanisternas norska motsvarighet Human-Etisk Forbund, HEF, förefaller ha svårt att hantera kritiken mot islam. Tar man sig tid att läsa de recensioner som gjorts av Hege Storhaugs bok på norska HEF:s hemsida, kan man se att det sällan påpekas några egentliga faktafel i boken. I förekommande fall har dessa korrigerats i senare upplagor. Där de har förekommit handlade det om obetydliga detaljer som ändå inte påverkat bokens budskap. Snarare får man känslan av att islam helst inte ska debatteras överhuvudtaget, då det förmodas skapa konflikter och spelar ut muslimer mot varandra. Jag menar att det förhållningssättet är oärligt.

Det går inte att komma ifrån intrycket att ett sekulärt motstånd mot kristendom är legitimt, men att motsvarande motstånd mot islam är kontroversiellt och ett ämne man helst inte vill ha på dagordningen. Detta går som en röd tråd genom mycket av Västvärldens religionskritik under det senaste decenniet: Att man gärna och frimodigt granskar kristendomens alla avarter och tillkortakommanden, men att man hesiterar inför en motsvarande kritisk granskning av islam.

Och omvänt: Lika gärna som man åberopar kristendomen som ett fundament för Västvärldens värderingar, lika ovillig är man att bekräfta islams inflytande på mindre angenäma värderingar i den muslimska världen. I den mån man debatterar Arabvärldens problem, anses orsakerna till dessa förklaras av Västs kolonialism.

Vad Hege Storhaug framförallt bidrar med är att nyansera den gängse bilden av islam. Hon visar på ett övertygande sätt att många av Arabvärldens problem och tillkortakommanden faktiskt kan härledas till ideologin islam och hur den genom århundradena fostrat sina anhängare i en destruktiv och kunskapsfientlig riktning. En tradition där bokstavstro och underkastelse (islam betyder underkastelse), med dogmer som inte får ifrågasättas, har hämmat den intellektuella nyfikenhet som är en nödvändig förutsättning för en vetenskaplig utveckling och ett blomstrande samhälle.

Hege Storhaug tar ett intressant pedagogiskt grepp och låter Muhammeds två väsensskilda karriärer gå som en röd tråd genom boken. Hon visar hur profeten under sin tid som tämligen ”misslyckad” religiös förkunnare i Mekka propagerade för den milda islam som så ofta åberopas av de som vill visa islams vänliga och medmänskliga ansikte. Anhängarna av denna inriktning kallar Hege Storhaug för Mekka-muslimer.

Men detta är bara en del av sanningen om islam. Muhammed förvisades efter några år till Medina. Där inledde han en ny karriär, nu som fruktad härförare som gick hårt fram bland sina egna efterföljare och inte minst mot judar och kristna som nu utpekades som fiender till islam. Dessa muslimer benämner Hege Storhaug Medina-muslimer. Det är bland dessa vi finner dagens islamister. Här handlar det inte längre om den enskildes fromma religiositet, andlighet och relation till sin gud, utan om ett helt samhällssystem och dess rättsordning, sharia.

De texter som samlades in efter Muhammeds död och som utgör Koranen, härrör både från Muhammeds tid i Mekka och från hans tid i Medina. Ett stort problem vid tolkningen av Koranen är att dessa koranverser,  suror, är sorterade efter sin längd och inte efter sin ålder. Om surorna istället sorteras efter en tidsaxel så ser man ett tydligt mönster som inte syns i Koranen, men som har konsekvenser för förståelsen av islam: Om man inte vet att yngre suror har företräde framför äldre suror, kan man heller inte bemöta de som hänvisar till suror som alltså inte längre har företräde.

På detta sätt kan en muslim alltid välja att hänvisa till den sura i Koranen som är ändamålsenlig för stunden. Det är ingen avancerad gissning att det är Koranens texter från Muhammeds tid i Mekka som det refereras till öppet i Västvärlden, samtidigt som det är texterna från den krigiska Medina-perioden som förkunnas av imamerna i alla de moskéer som i allt snabbare takt radikaliserar muslimer i Väst.

När terrorattacker och Islamiska Staten bortförklaras med: ”Det är inte islam” visar Hege Storhaug att det handlar om just islam. När samhällsdebatten går som katten kring het gröt och när ingen vågar nämna den minsta gemensamma nämnaren för det lågintensiva våld som terroriserar våra bostadsområden, då visar Hege Storhaug att den minsta gemensamma nämnaren är just islam och framförallt de värderingar som ideologin obevekligt sprider så fort det sker en radikalisering. Att det ligger ett via religionen förmedlat förakt mot den västliga livsstilen och de friheter vi tar för självklara.

Det är därför mycket viktigt för framtiden att vi får en generell och allmän kunskap om vad den dhimmistatus innebär som alla icke-muslimer omfattas av enligt islam. Att det till exempel betyder att alla som inte är muslimer ska behandlas som andra klassens medborgare med synnerligen begränsade fri- och rättigheter.

I ett kapitel dissekerar Hege Storhaug myten om den moriska ”guldåldern” i Spanien och vad den i praktiken hade för konsekvenser för Europas befolkning under islams herravälde. Om vi blundar för detta och de anspråk på ett världsomfattande kalifat som sprider sig i radikaliserade kretsar, ser vi heller inte det planerade maktövertagande som pågår inifrån i våra demokratiska stater. Vi ser då inte heller hur terrorn används som maktmedel för att få oss att underkasta oss inflytandet från islam.

Hege Storhaug visar också hur skickligt olika islamiska organisationer arbetar genom att använda sig av de ord och begrepp som vi själva oreflekterat associerar till som positiva: Att mänskliga rättigheter inte är mycket värt när det i praktiken är Kairodeklarationens ”mänskliga rättigheter” som åsyftas, det vill säga den rättighetskatalog som 57 muslimska stater presenterade som sin egen i FN, men som gör påpassliga undantag för alla eventuella rättigheter som strider mot sharia. Eller alla försåtliga propåer om ”demokrati” från islamister i den politiska debatten, men utan att vi besinnar att det är demokratins akilleshäl att demokratin i sig kan avskaffas genom just demokratiska beslut.

Vi är inte, en gång för alla, vaccinerade mot ett totalitärt samhällsskick. Demokratin måste ständigt vårdas för att bestå. Den som har läst Magnus Norells utmärkta bok Kalifatets återkomst, kan se att det sista kapitlet i den boken ligger nära Hege Storhaugs bok. Båda dessa författare är eniga: Vi står inför oöverstigliga problem om vi inte ser på islam och den pågående radikaliseringen med öppna ögon. Det handlar inte om vare sig rasism eller islamofobi. Det handlar om att försvara vår frihet.

                                                                                                                             Publicerad i Bright 1-2016

Hege Storhaug: Landsplågan islam
348 sidor
298 kr
ISBN 978-91-639-1081-4
Kassandra Publishing 2016

Beställ Hege Storhaugs Landsplågan islam HÄR!

Landsplågan islam finns nu även på Adlibris och Bokus

En ny Bright på väg...

Lagändringen om religiösa inslag riskerar att bli en halvmesyr

Jag debatterar i Dagens Samhälle idag. Den viktigaste konsekvensen av lagändringen är rätten att avstå från kyrkobesök med skolan. Skollagens skrivning om en icke-konfessionell skola räcker som bekant inte för att stoppa kyrkans framfart i skolan, så lagändringen legitimerar i praktiken en pågående tradition men ger eleverna laglig rätt att utebli. Men enligt förarbetena ska detta endast gälla utbildning utanför undervisningen Jag hävdar att det även måste gälla undervisningen. Idag är det tillåtet med bön och välsignelse om det kallas "studiebesök". Detta förhållande är rättsvidrigt och i strid med RF2:2.

Lagändring ändrar maktbalansen mellan skolan, eleven och kyrkan

För en tid sedan gick prästen Jonas Lindberg ut på Kyrkans Tidning i en ledare och hasplade ur sig en ganska anmärkningsvärd idé i en ledare:

"Evangeliet är ett erbjudande till alla människor och ska därför inte användas för att stärka en grupp mot en annan. Men varje möjlighet att förmedla evangeliet är också något att glädjas över och försöka ta vara på. Det gäller bara att göra det på ett så klokt och inkluderande sätt som möjligt och det tror jag att Svenska kyrkan har goda möjligheter att göra vid skolavslutningar och andra tillfällen."

Han gjorde det som svar på en annan debattartikel. Jag kontaktade Kyrkans Tidning som föreföll att dela mina invändningar mot båda dessa och fick min egen replik publicerad kort därpå:

"I den bästa av världar har en icke-konfessionell skola inte några religiösa inslag alls. Men nu lever vi inte i den bästa av världar. Lagen föreskriver visserligen att skolor med offentlig huvudman ska vara icke-konfessionella, så med lagstiftandets inneboende logik behövde lagen inte heller föreskriva något om frivillighet vid inslag som ändå inte skulle förekomma. Eller som en av Utbildningsdepartementets egna utredare kommenterade detta faktum: ”Det var ju aldrig tänkt att det skulle vara några religiösa inslag i den kommunala skolan”

Att präster ändå brukar be och välsigna lite som de själva vill, vet vi genom de enkäter som Kyrkans tidning så förtjänstfullt har genomfört. Det finns alltså anledning att se lagändringen om religiösa inslag, som en legitimering av ett mångårigt missförhållande, snarare än som någon reell nyhet i sig

Vad många debattörer missat, är att detta numera ska bli frivilligt för eleverna, och konsekvenserna av det. I förarbetena till lagförslaget hänvisas till religionsfriheten i RF 2:2, där friheten att överhuvudtaget inte behöva gå in i en kyrka formuleras. Samtidigt som religiösa inslag blir lagliga, utsträcks alltså elevernas valfrihet till att även omfatta de tillfällen som Skolverket tidigare accepterat i sina juridiska riktlinjer!

Lagändring ändrar maktbalansen mellan skolan, eleven och kyrkan. När religiösa inslag inte längre genomförs inom skolobligatoriets närvarotvång, förflyttas de per definition ut ur skolans ansvarsområde - till elevernas fritid. Då skollagen inte reglerar elevernas fritid, lider lagförslaget av en viss brist på logik, men det bör man kunna överse med då det handlar om en starkt konfliktfylld fråga som nu kan få en enkel lösning: Eleverna får möjlighet att rösta med fötterna. Många elever kommer helt legitimt, och utan att behöva skolka, att utebli från kyrkan. Kvar blir de som gärna går i kyrkan på sin fritid, oavsett om det är av religiösa, främlingsfientliga eller traditionella skäl."

Motionen om vissa konfessionella inslag i den icke-konfessionella skolan låter dock vänta på sig. Vi får se om riksdagen hinner rösta igenom den innan man tar sommarlov.

Jag anser att Sturmark ska låta bli att slå sin fru

Kanske borde Humanisternas ledning ägna lite mer tid och omsorg om hur de formulerar sig i olika utspel? Den här gången handlar det om reaktionerna på en annons:

Det här är inte första gången det blir ett medialt rabalder där förbundets ordförande måste gå ut och "förklara vad man egentligen menar". En misstanke infinner sig att detta tvärtom är syftet. Men om påståendet att "all publicitet är bra publicitet" gäller för Humanisternas ordförande, så är det inte alls säkert att detsamma gäller för Humanisternas verksamhet i stort.

Att vara verksam som officiant inom Humanisterna är att arbeta i motvind om förbundet hamnar i dålig dager i allmänhetens ögon. Passiva medlemmar kan känna sig obekväma med utspelen. Väldigt många har sett annonserna och av dessa har säker fler än Anita Goldman reagerat negativt. Vi kan däremot vara helt säkra på att av dessa är det ett mindre antal som följt debatten på DN Kultur och fått klart för sig vad Humanisterna faktiskt står för.

Eller som en mångårig och kunnig medlem förklarade:

”Folk som inte förstår alla nyanserna kan få för sig att vi inte är några gedigna humanister och demokrater, utan ganska intoleranta, historielösa, obildade i viss mån – när vi inte från början har ett språk som är tillräckligt pedagogiskt och i den meningen heltäckande för att undvika denna typ av missförstånd och kritik. Kampanjer måste förstås vara renodlade på nåt sätt, men frågan är om vi genom dessa har lyckats lyfta fram det viktigaste för oss och uppnått den respekt och inflytande som potentiellt vore möjligt – eller om vi i stället har medverkat till att huvudsakligen skapa tvivel runt oss själva.”

Jag håller helt med om det. Risken är att man raserar i samma takt som man bygger upp. För den som vill leva i medial hetluft, göra utspel och riva upp damm, så är det säkert bra. För organisationen i sin helhet, är det troligen mindre ändamålsenligt. Man har fått många nya medlemmar de senaste åren, men många stannar inte kvar. Efter att ha varit upp på 6000 medlemmar dyker man just nu mot 4000. Kanske är det dags att testa en ny strategi och låta förbundet växa genom att stärka  lokalavdelningarna?

Och till sist för tydlighetens skull: Naturligtvis säger jag inte att Sturmark slår sin fru. Jag säger att jag anser att han ska låta bli att slå henne på samma sätt som jag anser att alla andra ska låta bli att slå sina respektive. En viss skillnad, eller hur?

Jag ville med ett pedagogiskt exempel visa hur lätt ett meddelande kan missuppfattas. Jag gjorde det i ett sammanhang som handlar om hur ett meddelande faktiskt har missuppfattats. Ledsen om jag med detta gjort någon sensationslysten hyena besviken. Gunilla Backman är en fantastiskt trevlig och rar tjej och jag hoppas verkligen att de har det bra tillsammans.

Ett nytt nummer av Bright

I slutet av mars utkommer nästa nummer av det religionskritiska debattmagasinet Bright

Sveriges Kristna Råd kör i diket om religionsfriheten

När Sveriges kristna råd och dess styrgrupp för Programmet Kyrka-Skola tar fram ett material om religionsfrihet finns det anledning att titta lite närmare. Den första vinken om SKRs ansats får man i en intervju i tidningen Dagen. Där säger Olle Kristensson:

"Det är viktigt att öka förståelsen för att religionsfriheten handlar om att bejaka den enskilda människans rätt till religionsutövning. Många tolkar den istället som frihet från religion." 

Så nu vet vi det. Religionsfrihet betyder inte frihet från religion, grundlagen RF 2:2 har fel.

SKRs utskåpning av grundlagen RF 2:2 fortsätter med regeln om att ingen ska behöva uppge sin religiösa åskådning, och levererar istället en uppfordrande uppmaning till läraren:

"Tänk på: Det är viktigt att ha god kännedom om vilken typ av religiös erfarenhet som finns representerad i den klass/grupp som du undervisar."

God kännedom? Men hur då?? Kommer det här att handla om religiös kartläggning medelst handuppräckning, eller kommer läraren att förlita sig på hår- och ögonfärg? Förekomst av slöja eller om eleverna är omskurna? Det är inte utan att man undrar. 

Men kanske är det nu eleven äntligen ska få ett svar på vad den är, den vars föräldrar lämnat religionen, och som själv aldrig tillhört den. För i hur många led kommer min religionsfria avkomma att kollektivanslutas till den religion jag aldrig bekänt?

En sak kan man däremot vara fullkomligt säker på: När det är en intresseorganisation som SKR ligger bakom ett läromedel om religionsfrihet, ska ambitionerna tolkas i skenet av egenintresset. På senare år har vi sett allt fler exempel på hur den påtagliga, visuella närvaron av religion (läs islam) triggat igång lusten att kontra med "det egna". Låt oss för all del diskutera halalköttets vara eller icke vara i skolmatsalen som religionsfrihetsfråga - men det är sekulariserade kristna som är målgruppen för SKRs ansträngningar. Tro inget annat.

FACIT:

Grundlagen RF 2:2
Ingen får av det allmänna tvingas att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. Inte heller får någon av det allmänna tvingas att delta i sammankomst för opinionsbildning eller i demonstration eller annan meningsyttring eller att tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning som avses i första meningen. Lag (2010:1408).

Skolavslutningar för svenskhetens bevarande

Ett nytt och lovande missionsfält för Svenska kyrkan

I en artikel på SVT.se uttalar sig utbildningsminister Gustav Fridolin om Alliansens motion om skolavslutningar i kyrkan:

”- Ärligt talat, jag tycker att det är lite konstigt att den här diskussionen blir så stor. Jag tror knappast att min kollega vårdministern får frågan om hur han tycker personal inom vården ska fira sina avslutnings- och personalfester, säger utbildningsminister Gustav Fridolin. Men just inom skolan så tror vi att vi kan gå in och diskutera vilka detaljfrågor som helst. Jag litar på rektorer, att de kan organisera bra skolavslutningar där alla elever får plats oavsett hur vi skriver lagstiftningen.”

Det intressanta i Gustavs resonemang är att han inte riktigt klarar av att skilja på aktiviteter på arbetstid och aktiviteter på fritid. Kanske har vården andra regler, men själv har jag aldrig varit med om personalfester på betald arbetstid och jag tror inte heller att det gäller vårdpersonal i det offentliga. Rätta mig om jag har fel. 

Jag tror att ganska många skulle bli berättigat upprörda om det ingick i befattningsbeskrivningen för vårdpersonal att de tvingades till kyrkobesök i tjänsten. Till skillnad från Gustav så tror jag att det faktiskt skulle kunna bli en fråga för vårdministern.

Men för all del, värdegrund och värdegrundsarbete är ju numera högsta mode för statliga verk och myndigheter för att hålla generaldirektörer och mellanchefer sysselsatta. Säg den myndighet som inte håller sig med en väl implementerad och kommunicerad värdegrund. Nä, just det. Här finns möjligheter för en alert kyrka att hålla sig framme.

Skolan kan tjäna som exempel och föredöme. Den ska ju vara en del av det omgivande samhället, så då är det väl bara rimligt att värdegrunderna är inbördes kompatibla? Här kommer skrivningen om kristen etik att öppna för nya spännande tillämpningar och oanade möjligheter. Vilken biskop med ärkeambitioner blir först med att ta Svenska kyrkans självuppoffrande arbete i skolan vidare in i våra myndigheter och statliga verk?

Verkspräst, verkspastor och myndighetskyrka? Det vore väl något att satsa på? Förhoppningsvis tar det omfattande resurser från skolmissionen, men vem har sagt att inte en traditionsutarmad anställd på ett statligt verk eller myndighet skulle må bra av ett besök i kyrkan inför semestern? Ett gudsord har ingen anställd mått dåligt av. Har man problem med detta kan man ta upp det med chefen på nästa lönesamtal.

Bibeläventyret skulle naturligtvis göra succé bland medarbetarna. Generaldirektörerna får fina tips från Bibelsällskapet om hur man trummar in ett budskap med rap, sång, dans och trollerier. Godiset behövs för att personalen ska stå pall och klisterlapparna kan de klistra in i sin dammiga gamla konfirmationsbibel. Det här blir bra. Värdegrunden kommer att sitta som berget.

"Skolavslutningar i kyrkan? Det var det jävligaste, det hade vi ingen aaaning om!"

När Björklund lanserar ett förslag som innebär att religionsfriheten från 1952 får genomslag i det obligatoriska skolväsendet, då gnuggar medierna sig yrvaket i ögonen och släpper lös sina rubriksättare. För det har väl aldrig varit några skolavslutningar i kyrkor, skolan är ju icke-konfessionell? Det finns bara en sak som är roligare än det som nu händer - och det är att spekulera i hur den rödgröna regeringen ska kunna rösta bort det här, när eleverna har vant sig vid att skolans traditionsenliga religionsutövning blivit frivillig? Vilket som av en händelse får mig att associera till termodynamikens andra huvudsats - eller varför inte - en loppcirkus på rymmen. Kyrkan själv, som så länge tvått sina händer, kommer i alla fall att hädanefter att vrida dem i veklagan när insikten om frivilligheten sjunker in i medvetandet hos landets elever.

Dagen berättar om att det kommer att bli skolavslutningar i kyrkor i sommar

"Det var det jävligaste, det hade vi ingen aaaning om!"

SVT berättar om att det kommer att bli skolavslutningar i kyrkor i sommar

"Det var det jävligaste, det hade vi ingen aaaning om!"

SvD berättar om att det kommer att bli skolavslutningar i kyrkor i sommar

"Det var det jävligaste, det hade vi ingen aaaning om!"

DN berättar att det kommer att bli skolavslutningar i kyrkor i sommar

"Det var det jävligaste, det hade vi ingen aaaning om!"

Expressen berättar att det kommer att bli skolavslutningar i kyrkor i sommar

"Det var det jävligaste, det hade vi ingen aaaning om!"

 P4 Kronoberg berättar att det kommer att bli skolavslutningar i kyrkor i sommar

"Det var det jävligaste, det hade vi ingen aaaning om!"

GP berättar att präster kan medverkar vid skolavslutningar i kyrkorna

"Det var det jävligaste, det hade vi ingen aaaning om!"

Religionskunskap på villovägar

Tre lärare i Fisksätra utanför Stockholm intervjuas i UR Samtiden om utmaningarna som följer på en ökande migration. En lärare kommer in på ämnet religion och säger följande (12:00):

”Sedan har de olika religioner. Religionen är ofta starkare för dem än för oss som är så sekulariserade. Det är för- och nackdelar med det. De diskuterar mycket med varandra. För vår del har det inneburit att de barn som är födda i Sverige – och som inte är muslimer – måste läsa på om sin religion, som de inte har något förhållande till. Vi har sett att det har lyft undervisningen i religion.”

Det här är ett tendentiöst påstående. Det avslöjar att elevernas konfessionella tillhörighet diskuteras i skolan och detta presenteras som en positiv effekt på religionsundervisningen. Naturligtvis kan ingen förhindras att berätta om sin tro. Men citatet avslöjar också att sekulariserade elever tvingas identifiera sig med en religion som en stor del av dem aldrig har tillhört. Det är faktiskt allvarligt.

Är det så här det ser ut i ett svenskt klassrum idag? Att läraren tillåter att eleverna diskuterar sina respektive religioner med varandra, men utan att bekräfta den som är religionsfri? Hur kan man tillåta sig att inte tillerkänna den icke-konfessionella tillhörigheten ett lika stort värde för individen, som värdet av en konfessionell tillhörighet?

Varför har religionskunskapsämnet börjat betraktas som någon sorts "andlig" pendang till idrottsämnet, där religiös aktivitet förväntas befrämja folkhälsan? Tror man det, så tror man fel. Ska det dras några paralleller så inskränker det sig till undervisningen om alkohol och droger. Se och lära, men inte prova själv.

Det är ingen hemlighet att närvaron av den hetlevrade islam fått det att börja spritta i den gamla trötta kristna kroppen. Men det är ingen ursäkt för skolan att uppmana unga och omyndiga att rota i familjehistorien på jakt efter någon gammal dammig och avlagd konfession att visa upp i klassrummet vid nästa lektionstillfälle. Vad då ”min religion”? Den hade dålig passform och skavde redan på farfars tid.

Varför är det så svårt att acceptera att människor lämnar religionen för att man faktiskt inte är intresserad av den och inte vill identifiera sig med dess lära, dogmer och etik? Handlar det om aningslöshet, okunskap eller vara lite inbilsk elakhet i påkristningens namn? Hur tänker man? ”Hurra, nu hoppar vi på tåget igen. Here we come. Amen.”

Regeringsformen, RF 2:2  

Ingen får av det allmänna tvingas att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. Inte heller får någon av det allmänna tvingas att delta i sammankomst för opinionsbildning eller i demonstration eller annan meningsyttring eller att tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning som avses i första meningen. Lag (2010:1408).

Det hände sig vid den tiden att ärkebiskopen försökte göra Camilla Grepe arbetslös...

Tja, vad ska man tro? Här har man år ut och år in försökt påtala Svenska kyrkans agenda i våra barns skolor  - och fått viss skit för det - och så går självaste ärkebiskopen ut och bekräftar allt man skrivit? Antje Jackeléns remissvar får min att undra om hon agerar kamikazepilot i kyrkans tjänst eller om hon bara är aningslös. Det är sällan man får kyrkans agenda så här fint serverad. Läs och njut.

Svenska kyrkans remissvar

Biskoparnas visitationstal avslöjar kyrkans agenda

Det är alltid intressant att ta del av till exempel biskoparnas visitationstal, eftersom de så frimodigt avslöjar kyrkans behov av att få tillträde till landets skolor.Håll till godo, här är det Uppsalabiskopen Ragnar Persenius som talar klartext om behovet av access till landets skolelever:


Biskop Ragnar Persenius visitationstal i Gävle Maria församling 6 april 2014
..../Undervisning och mission

Det är ett tema som vi nu prioriterar på bred front i vår kyrka. En betydelsefull del av undervisningen har ni på skolan med Bibeläventyret i fjärde och femte årskurserna. Det sker med ett material och en pedagogik som är godkända av Skolverket. Berättelser om händelser ur Gamla och Nya testamentet används. Det händer något med de medarbetare som arbetar med bibeläventyret har jag märkt vid flera visitationer. De är glada och stolta över en uppskattad lektionsmedverkan i skolan. Det här har framtiden för sig!

Vi bär alla med oss berättelser. När våra personliga berättelser får kroka i den stora berättelsen om Guds kärlek och handlade med oss människor sker något på djupet med oss. Berättelserna om Bibelns händelser talar till barnen på ett sätt och till oss vuxna på flera plan. De är viktiga och kan användas i många sammanhang bland yngre och äldre på flera sätt.

När det gäller konfirmationsundervisningen har ni – som på många andra håll – en del att ta tag i, och det gäller för hela Gävle. Att elever väljer olika skolor över hela staden innebär svårigheter när det gäller att bedriva konfirmationsverksamhet. En annan faktor är att konfirmationsseden faktiskt är bruten. Vi måste därför motivera konfirmandverksamheten varje år.

Vi har en stor utmaning när de gamla anknytningspunkterna till kyrka och kristen tro blir allt svagare eller till och med försvinner. Det är nödvändigt att kraftsamla kring konfirmationsverksamheten över församlingsgränserna och erbjuda fler alternativ med stöd i den samlade kompetensen. Och det gör ni. Jag vet också att ni har planer på gemensam konfirmandundervisning för gymnasieelever. Det är bra. Och det behövs även alternativ för äldre./...

Biskop Ragnar Persenius visitationstal i Söderala kyrka den 12 oktober 2014

.../Konfirmandverksamheten

När det gäller konfirmanderna har siffrorna under de senaste åren legat tydligt lägre än genomsnittet i vårt stift, nämligen en bit under 30 % av de kyrkotillhöriga 15-åringarna. I år har ni glädjande nog fått en vändning uppåt.  När den kyrkliga seden viker eller är bruten måste varje årskull motiveras att delta. Det är troligt att information och besök på de två högstadieskolorna, som vi hörde om i onsdags kväll, har bidragit till att fler vill vara med. Naturligtvis spelar det också en avgörande roll vad tidigare konfirmander berättar för sina kompisar.

En möjlighet framöver är att tidigare konfirmander kan bli ledare. Det visar sig också vara bra om man kan samverka över pastoratsgränser för att erbjuda fler alternativ för konfirmandläsning och för att dela kompetens och resurser.

Samtal om tro och liv

Ni har en unik ingång att bygga vidare på genom kontakter i samband med dop och de mötesplatser ni redan har. Mötesplatser där man kan lära känna varandra och dela tro och liv är viktiga hörnstenar för allt församlingsbygge. Utan kunskap, erfarenheter och relationer tappar man banden med kyrkan och tröskeln in i gudstjänstlivet blir alltför hög./....

Biskop Ragnar Persenius visitationstal i Torsåkers kyrka den 21 april 2013:

.../Det som positivt sticker ut i församlingen är också samverkan med Solberga skola, som fungerar bra sedan lång tid tillbaka och fortsätter att utvecklas. Rektorn uttryckte sin glädje över att arbeta tillsammans med församlingen. Han använde uttrycket ”årets högtidshjul”. Det betyder att skolan under året regelbundet besöker kyrkan – till jul, påsk och allhelgonahelgen. Ett annat talande exempel var när en av skolans elever rycktes bort och kamraterna fann det naturligt att gå till kyrkan för att tända ljus. De visste vart de skulle gå!/…

Ärkebiskop Anders Wejryds visitationstal i Bålsta kyrkcentrum den 21 april 2013:

…/När det gäller olika former av församlingsarbete är det imponerande att se hur tydligt ni har styrt om arbetet bland barn. Ni gör sådant som det kommer föräldrar och barn till. Ni når alla skolbarn med viktig undervisning, trots att religionsrädslan på senare tid vuxit i Sverige. Det tolkar jag som att människor sett att ni arbetar med respekt för dem ni möter. Här tvingas ingenting på människor men ni berättar!

Bibeläventyret är en utomordentlig sak som ni nu bygger upp och som hjälper många till att förstå hur man kan läsa bibelns berättelser. Ni har ett betydelsefullt och imponerande barn- och ungdomsarbete, både här och i Skokloster. Ni kämpar med att få konfirmander, för de kommer sannerligen inte automatiskt numera, men verkar vara på väg uppåt och har många unga medarbetare där./…

Kontraktsprost Lars-Åke Palm, visitationstal, Alunda kyrka den 21 april 2013:

.../Scouterna hämtas vid skolan för att få vuxet sällskap till verksamheten i Klockarbacken. Olandsskolan i Alunda är en F9-skola. Här finns alla åldrar under samma tak, från de yngsta nybörjarna till grundskolans veteraner, niorna. Skolan är en kontaktyta för församlingen, bland annat genom en av församlingens musiker som finns med som en resurs i skolans arbete. När vi i torsdags besökte Olandsskolan avsatte båda rektorerna god tid för vårt möte. Samtalet var gott och avslutades med en rundvandring i de väldisponerade, ljusa och rena lokalerna. Lärarlaget beskrivs som ungt, engagerat och ambitiöst. Skolan har gott rykte vilket resulterar i att man inte har några problem att rekrytera vid behov. Mötet avslutas med att rektorerna uttrycker en önskan om att de tidigare mötena skola-kyrka skall återupptas. Jag vill bestämt rekommendera er att följa upp de önskemålet.

Det finns mer som vittnar om att kyrkan verkligen är en del av det samhälle där ni finns. Diakonen medverkar till ett exempel ett par timmar varje vecka i verksamheten vid den kommunala fritidsgården. Genom alla era kontaktytor skapar ni relationer och bygger förtroende. Varje sådant möte har ett värde i sig och för en del av dem ni möter innebär det ett fortsatt engagemang i kyrkans verksamhet och i gudstjänsten./…

Visitationstal i kyrka den 13 oktober 2013, av domprost Annica Anderbrant.

.../Det är glädjande att se ert dynamiska barn- och ungdomsarbete där det finns många vägar in i kyrkans liv. Vi vet att den kyrkliga seden inte längre är självklar och då måste vi fundera på hur vi når människor och ger dem möjlighet att hitta till tro och till församlingens liv. Vi har fått berättat om en livaktig scoutverksamhet, babyrytmik och en rad mötesplatser för ungdomar. Inte minst var det härligt att höra de ungas vittnesbörd när de berättade att de i kyrkan har hittat en plats där de känner att de duger och där de får tala om – och en möjlighet att växa i – sin tro. Här talade vi om balansen mellan att ha verksamhet i församlingens lokaler och att möta barn och unga i deras vardagsmiljö. Det sker också genom förskoleprojektet och i kontakten med skolan som har blivit allt öppnare. Här finns naturligtvis en risk – särskilt med er höga ambitionsnivå – att ni vill göra allting. Jag uppmanar er därför att ge tid och fundera på vilken strategi ni ska använda och att hitta en balans mellan det utåtriktade, uppsökande och att erbjuda mötesplatser i era egna lokaler./…

 

JO, Skolverket och Skolinspektionen säger nej till frivillig närvaro vid religiösa aktiviteter

Tunga remissinstanser som JO, Skolverket och Skolinspektionen säger nej till frivillig närvaro vid religiösa aktiviteter i skolan. Hur kommer det sig? Det enda som är nytt i det aktuella lagförslaget är ju just frivilligheten att delta. Att elever själva ska få bestämma om de överhuvudtaget vill gå i kyrkan och inte tvingas dit genom skolobligatoriet.

Det frivilliga deltagandet är ingen liten nyhet. Det är tvärtom en ganska sensationell, och mycket efterlängtad, nyhet i beaktande av att dagens skolelever saknar det rättsliga skydd mot ofrivilliga religiösa aktiviteter som elever i religiösa friskolor är garanterade.

För så paradoxal är skollagen: Det är bara elever i kommunala skolor som inte omfattas av den rätt till frihet från religion som grundlagen RF 2:2 föreskriver. Så varför vill inte dessa myndigheter att eleverna ska ha den friheten? Frågan måste ställas och svaren pekar i en obehaglig riktning, vad man än väljer som förklaring.

Är det här ett uttryck för att myndigheterna tar strid för kyrkans intressen? Om man utgår ifrån skolans perspektiv, så innebär förslaget, rimligen, att skolan inte längre kan delegera obligatoriska aktiviteter till kyrkan. Det som ingår i skolans uppdrag sker på obligatorisk skoltid och inte vid elevernas eventuella frivilliga närvaro. Att göra skolavslutningar i kyrkan till frivilliga aktiviteter innebär en degradering av deras betydelse. Naturligtvis riskerar sedvänjan att försvinna i takt med att eleverna uteblir. Jag kan tillägga att kyrkan själv är mycket medveten om detta.

En inte fullt så smickrande tolkning skulle vara att myndigheterna gjort den patriotiska förklaringen till sin: ”Man ska ta seden dit man kommer”. Mindre nogräknade debattörer brukar tillägga: ”Annars kan man åka hem”.

Helt oavsett tolkning, är det ett faktum att myndigheterna i sina remissvar inte vill ge eleverna frihet enlig grundlagen RF 2:2. Men förstår de konsekvenserna är för landets elever? Idag är skolk den enda möjlighet som står till buds för att slippa delta i religiösa aktiviteter i skolan.

Jag har själv regelmässigt sjukanmält mina egna barn när det varit dags för kyrkobesök med skolan och jag vet att det är ett allmänt förekommande beteende runt om i landet. Lärare och rektorer vill inte att frågan ställs på sin spets utan ser mellan fingrarna på att vi uteblir vid dessa tillfällen.

JO Lilian Wiklund skriver: ”Förslaget innebär en påtaglig risk för att barn eller elever kommer att helt eller delvis stängas ute från bl.a. skolavslutningar. Enligt min mening är detta helt oacceptabelt. Jag avstyrker förslaget”.

Men kan man tala om en utestängning om det här kyrkobesöket erbjuds på elevernas fritid? Blir inte elever utestängda redan idag?

JO fortsätter: ”Promemorian innehåller inte någon djupare analys av rättsläget. Det framstår därför som oklart i vilken utsträckning de traditioner som förslaget tar sikte på inte kan upprätthållas inom ramen för nu gällande lagstiftning.”

Jo, exakt så är det. De traditionerna som förslaget tar sikte på upprätthålls och eleverna tvingas till kyrkan. Förslaget innebär nämligen ingenting nytt i detta avseende, utan legitimerar bara ett missförhållande som pågått under ett antal år. 

JO avslutar: ”Förslaget öppnar upp för inslag som framstår som renodlat konfessionella, t.ex. ska en präst eller motsvarande få medverka vid en avslutning i kyrkan och i samband med det utföra handlingar som är konfessionella” 

Kommen så här långt i läsningen av JO:s remissvar blir jag faktiskt lite bekymrad över hennes okunskap om rådande förhållanden. Vet JO verkligen inte att det redan idag är fullt tillåtet enligt Skolverkets riktlinjer att ta med eleverna på gudstjänster med bön och välsignelse?? Låt vara att man förlitar sig på anmälande föräldrar för att upprätthålla den icke-konfessionella ordningen vid skolavslutningarna, men de är heller inte de enda tillfällena då skolan besöker kyrkan.

Det är nämligen så enkelt som att kalla ett adventsfirandet för ”studiebesök” så ger Skolinspektionen klartecken med hänvisning till att barnen inte behövde ta till sig vad prästen sa. Visserligen är regelverket lite hårdare vid en skolavslutning, men kyrkans egna undersökningar visar att prästerna ber och välsignar ändå.

Även Skolverket går på JO:s linje och skriver om en: ”proportionalitetsbedömning där man väger intresset av att ha konfessionella inslag mot alla elevers möjligheter att delta vid dessa samlingar”.

Notera att detta är precis vad som sker idag. Om däremot skolan tar ansvar för en egen avslutning, är detta inte konstigare än att eleverna ”utestängs” vid dessa frivilliga kyrkobesök, än vid andra religiösa fritidsaktiviteter. Hur många elever traumatiseras av att inte få gå på kyrkans fritids, i söndagsskolan eller bli konfirmerade?

Inte heller Diskrimineringsombudsmannen, DO, klarar av att tänka utanför boxen, utan befarar att barn kan utestängas från skolan vid dessa tillfällen och vill inte att regeringen går vidare med förslaget. DO ser heller inget behov av frivillighet enligt RF 2:2.

Skolinspektionen menar att det krävs en tydlig lag om skolavslutningar. Men skriver att så som förlaget är utformat nu väcker det ”fler frågor än klargöranden”. Det kan jag hålla med om. I bakgrunden till förslaget lägger man mycket energi på att argumentera för traderande av kulturarv och traditioner som måste vara frivilligt, men missar att analysera skolans faktiska uppdrag inom obligatoriet.

För den som följt de senaste årens debatt om skolkyrkan och skolavslutningar i kyrkan avslöjar myndigheternas remissvar en häpnadsväckande okunskap - och i värsta fall ovilja - att ta till sig hur det ser ut idag runt om landets skolor. Det är som om myndigheterna går på autopilot i sin bedömning av lagförslaget och tolkar det utifrån den bästa av världar. När kartan och terrängen inte stämmer överens, så är det kartan som gäller, i myndigheternas behagliga stugvärme lever man i den bästa av världar.

Jag är ledsen att beröva dem deras naiva oskuld, men verkligheten ser inte ut som de tror. Välkommen ut i den hårda verkligheten. Faktum är att många elever redan idag är utestängda från skolavslutningar och andra aktiviteter i kyrkan. Detta faktum ändras inte av att myndigheterna väljer att blunda.

Skolverkets juridiska riktlinjer är dessutom så finurligt formulerade att de tillåter att prästen ber och välsignar barnen - om besöket benämns "studiebesök". Att dessa "studiebesök" inte får vara årligen återkommande har man dock glömt att nämna i dessa riktlinjer, inte heller går man närmare in på hur kravet att studiebesöket ska för- och efterarbetas ska uppfyllas i praktiken.

Tvärtom visar min egen erfarenhet att den lärare som ser bejakar dessa skolgudstjänster saknar förmåga att förhålla sig kritisk till kyrkan och dess dogmer. En för- och efterarbete snarare bekräftar det konfessionella i aktiviteten om läraren själv är troende. Det borde heller inte vara någon hemlighet att Svenska kyrkan arbetat hårt sedan början av 80-talet i syfte att värva konfirmander och framtida medlemmar i det samarbete med skolan som internt benämns "Skolkyrkan". 

Att eleven själva ska vara objekt och måltavla i studiebesöket, är också mycket märkligt. Det naturliga i en sådan situation vore att eleverna är en betraktande tredje part som studerar samspelet mellan prästen och församlingen på avstånd. Att eleverna däremot själva får agera församling bekräftas av att kyrkan för statistik över dessa gudstjänstbesök. Elever som tvingas till kyrkan genom skolplikten kommer därför i praktiken att utgöra ett statistiskt underlag för kyrkans egen marknadsföring.

Exempel på statistik från Täby församling

Det tragiska i ovan nämnda myndigheters syn på lagförslaget är alltså att de inte inser - eller klarar av att erkänna - att de religiösa aktiviteterna redan är verklighet i en stor del av landet. De tackar dessutom nej till det enda som är nytt: Att religiösa aktiviteter ska vara frivilliga. Det är häpnadsväckande aningslöst agerat.

Hur kan man säga nej till individens egen valfrihet vid kyrkobesök och därmed acceptera att pågående grundlagsbrott?

En annan tråkig konsekvens är att de missar möjligheten att se och analysera frågan utifrån skolans perspektiv. Skolan har ett uppdrag. När möjligheterna att delegera vissa moment av ett skolår försvinner, är den naturliga konsekvensen att skolan själv måste genomföra dem. Om det ingår i skolans uppdrag att hålla skolavslutning för eleverna, så blir den tvingande konsekvensen att skolan ska hålla en egen skolavslutning med de inslag skolan själv önskar ha med.

Den kyrkliga skolavslutningen blir då ett frivilligt tillval som skolan inte har något ansvar för. Den kyrkliga avslutningen blir en fråga mellan kyrkan och eleverna/elevernas vårdnadshavare. I det perspektivet försvinner alla farhågor om utpekande av dem som väljer att inte delta. Det finns trots allt ganska många frivilliga aktiviteter utanför skolan som barn av olika anledningar inte kan, får, eller har råd att delta i.

Men det finns också frivilliga religiösa aktiviteter utanför skolan som allt färre barn tar del av utan att någon bekymrar sig om eventuella grupptryck eller barnperspektiv. Dit hör just söndagsskolor och konfirmationsundervisning. Förvisso lider dessa aktiviteter av minskande efterfrågan, men är det ett rimligt förhållningssätt från myndighetshåll, att den enskilde inte tillerkänns eget ansvar för en eventuell religiös fostran i den egna familjen?

Ta vara på frivilligheten och betona skolans uppdrag. Att konsekvenserna av det inte blir vad initiativtagaren till lagförslaget föreställde sig, bör vi kunna leva med. Icke desto mindre är det precis vad vi kan uppnå om vi beaktar skolans ansvar.

Kommentarer från kyrkligt håll bekräftar min uppfattning. Med ett frivilligt deltagande förlorar kyrkan en unik möjlighet att nå stora grupper som idag befinner sig utanför kyrkan, eller som riskerar att lämna kyrkan. Ytterst handlar detta om ifall den icke-konfessionella skolan ska gå kyrkans ärenden. Av okunskap om dagens faktiska förhållanden, riskerar ovan nämnda myndigheter att göra samma sak. Det är oroväckande att se hur man är beredda att bevara ett missförhållande som växer i omfattning.

En helt överskuggande poäng med lagförslaget är det frivilliga deltagandet. Det vore förfärligt om vi gick miste om denna möjlighet att ge alla elever samma likhet inför lagen, RF 2:2. Den kommunala skolans elever måste få samma frihet som de religiösa friskoleeleverna redan har. Dagens praxis innebär ett religiöst tvång som är ovärdigt en rättsstat.

Själv skulle jag gärna se den här lagtexten:

Skolan med offentlig huvudman ska vara icke-konfessionell. Detta innebär att aktiviteter i kyrkor och aktiviteter under ledning av en präst inte ingår i skolobligatoriet och i förekommande fall ska vara frivilliga för eleverna att delta i. Denna regel ska vara religionsneutral.

                     

Mitt remissvar om skolavslutningar i kyrkan

Mitt remissvar till Utbildningsdepartementet:

Yttrande över promemorian Vissa skollagsfrågor – del 2
2. Lokaler och inslag vid skolavslutningar och andra högtider

(Dnr U2014/5176/S)

Jag har under flera år undersökt kyrkans engagemang i skolan, deltagit i debatter om skolavslutningar i kyrkan och avger med anledning av detta följande synpunkter.

Sammanfattning

Jag tillstyrker utredningens förslag. Skolor med offentlig huvudman ska vara icke-konfessionella och i bakgrunden till lagförslaget bekräftas att så ofta icke är fallet. Förslaget löser detta problem genom att göra religiösa aktiviteter frivilliga för eleverna.

När religiösa aktiviteter inte förekommer inom ramen för skolobligatoriets närvarotvång, förflyttas de definitionsmässigt ut ur skolans ansvarsområde - till elevernas fritid. Eftersom skollagen inte reglerar elevernas fritid vidhäftas lagförslaget således en viss bristande logik, men det bör man kunna överse med då det handlar om en starkt konfliktfylld fråga som nu kan få en enkel lösning.

Arten och omfattningen av dessa religiösa inslag är därmed av underordnat intresse, då de enbart blir en fråga mellan kyrkan och eleverna/elevernas målsmän. Skolans ansvar att genomföra sitt uppdrag kvarstår och måste förtydligas, när delar av verksamheten inte längre kan delegeras till religiösa samfund. Frivilliga skolavslutningar i kyrkor ska därför inte kunna befria skolan från ansvaret att hålla egna skolavslutningar som alla elever kan (ska) delta i.

Förslaget ger elever i skolor med offentlig huvudman samma juridiska rättigheter enligt RF 2:2, som elever i religiösa friskolor redan åtnjuter. Alla elever får därmed samma religionsfrihet och likhet inför lagen, oavsett skolform.

10 Författningskommentarer
10.1 Förslaget till lag om ändring i skollagen (2010:800)

1 kap. 6 §

Lösningen på den mångåriga konflikten formuleras i två meningar i lagförslaget: En som bekräftar vad som faktiskt pågår. En som befriar och därmed löser hela problemet. Genialt i sin enkelhet för att bemöta en kyrka som etablerat sig i skolan med skolpräster, psalmsång, bön och välsignelse.

Kyrkans samarbete med skolan tog fart på 1980-talet. Genom att målmedvetet bjuda in till skolavslutningar och advent i kyrkor har kyrkan därefter på kort tid etablerat en ”urgammal tradition” på många orter, trots att skolavslutningar inte är religiösa eller rituella handlingar i sig. Kyrkans syfte var att motverka den snabbt ökande medlemsflykten från trossamfundet. Metoderna för detta finns beskrivet i Arne Palmqvist och Rolf Larssons bok ”Kyrkan & Skolan, Verbum 1986. Boken togs fram för att ligga till grund för prästmötets överläggningar i Västerås 1986.

I nutid har ärkebiskop Antje Jackelén varnat för att eleverna utan dessa religiösa inslag skulle ”falla offer för fundamentalistiska tendenser” och ”fostras till religiösa analfabeter”. Om inte annat, så vittnar detta synsätt om en både missriktad, som överoptimistisk, syn på potential och syfte med en skolavslutning. Ur kyrkans synvinkel har frivillighet vid dessa kyrkobesök aldrig varit efterfrågat.

I takt med en ökande invandring började även främlingsfientliga krafter att intressera sig för skolavslutningarna och deras nationalistiska symbolvärde. Sverigedemokraternas ungdomsförbund satte obligatoriska skolavslutningar i kyrkan på programmet. En strikt tillämpning av regeln om en icke-konfessionell skola sågs som en eftergift för ”politisk korrekthet”, eller i klartext, en eftergift för muslimer.

Den viktiga, (och i sammanhanget pedagogiskt önskvärda) principfrågan om religionsfrihetens status i en rättsstat, hamnade i bakgrunden och istället sågs skolkyrkobesöken som ”omistliga för svenskhetens bevarande”. Rektorer som insisterade på att hålla skolavslutning i den egna skolan, drabbades av hot och trakasserier.

Det var ett uttalat önskemål inför arbetet med den nya skollagen, att skapa en lag för alla skolformer. Att religiösa friskolor skulle få ha religiösa inslag låg i sakens natur. För att lösa detta användes begreppen undervisning och utbildning. Undervisningen är en delmängd av utbildningen och ska vara saklig och vila på vetenskaplig grund. Utbildning är ett vidare begrepp som ger utrymme för religiösa inslag utanför lektionstid. Men inte ens en religiös friskola kan sätta RF 2:2 ur spel, så skollagen föreskriver att dessa religiösa inslag ska vara frivilliga.

Skolor med offentlig huvudman skulle däremot vara icke-konfessionella. Med lagstiftandets inneboende logik behövde lagen inte föreskriva något om frivillighet, vid inslag som inte skulle förekomma. Eller som en av Utbildningsdepartementets utredare sa till mig: ”Det var ju aldrig tänkt att det skulle vara några religiösa inslag i den kommunala skolan”.

Den skollag som betonar allas lika värde, glömde alltså allas likhet inför lagen. Detta är skollagens paradox. Vad lagstiftaren tänkt, visade sig stämma dåligt överens med verkligheten. Under senare tid har det blivit vanligt att religion börjat omdefinieras till tradition för att nödtorftigt skyla över att religionsfriheten negligeras och elever blir rättslösa i skolobligatoriets närvarotvång vid skolornas allt mer frekventa kyrkobesök.

Idag är den elev som inte vill delta i aktiviteter med religiösa inslag hänvisad till att skolka. Det är något som många rektorer och lärare är medvetna om, men väljer att se mellan fingrarna på.
Hela situationen är rättsvidrig och strider mot principen om allas likhet inför lagen. Alla elever ska ha samma rätt att avstå från aktiviteter med religiösa inslag, oavsett vilken skolform de valt.

Lagförslaget är ett genombrott för oss som länge debatterat frågan. Det bekräftar vår bild av verkligheten: Att den icke-konfessionella skolan faktiskt har religiösa inslag sedan lång tid. Därför är det mycket välkommet om elever i skolor med offentlig huvudman, nu får samma lagliga rätt att välja frihet från religion, som elever i religiösa friskolor. Lagförslaget kan alltså sägas både bekräfta och bejaka ett (miss)förhållande, samtidigt som det respekterar elevernas religionsfrihet. Det är ett märkligt lagförslag alltså, men med den obestridliga kvalitén att det beaktar grundlagen RF 2:2.

För att lagändringen inte ska missbrukas (läs: eleven inte ska tvingas ge sin uppfattning tillkänna) måste skolan nu ta sitt ansvar. När kyrkobesöken blir frivilliga för eleven, ska det förtydligas att detta definitionsmässigt är något som sker på elevens fritid. Det finns all anledning att påpeka att denna lagändring inte på något sätt ändrar skolans uppdrag.

I skolans uppdrag ligger att ordna en avslutning som alla kan delta i. Som förälder ska man inte heller behöva acceptera att den del av barnets obligatoriska skoltid förläggs till ett religiöst tempel (oavsett trosåskådning). Både eleven och föräldrarna står dessutom i ett beroendeförhållande till skolans lärare och rektor. I förekommande fall ska alltså den religiösa avslutningen bli ett frivilligt tillval för eleven och eventuella anhöriga, efter inbjudan från församlingen.

En detalj som inte alls nämns i lagförslaget, är den psykosociala arbetsmiljöaspekten för anställda inom skolan. Det är långt ifrån självklart att en anställd på en arbetsplats ställer sig positiv till att gå i kyrkan (moskén/synagogan/etc.) med jobbet. Som lärare har man en underordnad roll i förhållande till sin chef, så även av den anledningen finns det skäl att skolan intar en passiv roll och låter eventuella firanden i kyrkan administreras av församlingen. Kyrkobesök kan inte heller vara något som man ska behöva räkna med ska ingå i tjänsten på en skola. Här har vi alltså något så kuriöst som ett omvänt perspektiv på den ”samvetsfrihet” som är en dagsaktuell debatt inom vården.

Sammantaget löser lagförslaget mycket av det växande problem vi sett under senare år. Eftersom frågan berör tre parter, finns det all anledning att uppmana skolan att framgent inta en passiv roll vid dessa gudstjänster och att överlåta till kyrkan att bjud in eleverna och deras vårdnadshavare.

Om viljan att förvalta en tradition har en genuint folklig förankring, kommer den att fortleva, men att en religiös tradition förvaltas under tvång är inte försvarbart i en rättsstat. Kyrkan och staten har gått skilda vägar, nu är det kyrkan och skolans tur att göra samma sak. Jag tillstyrker lagförslaget eftersom det gör det frivilligt och valfritt för individen att bekänna en religion genom sin närvaro vid gudstjänster och andra högtider. Religionsfrihet för alla elever är en mycket välkommen reform.

Ingen religionsfrihet för elever i adventstider

Idag har jag en debattartikel på Västerbottens-kuriren:

I advent omdefinieras religion till tradition för att nödtorftigt skyla över att religionsfriheten negligeras och elever blir rättslösa i skolobligatoriets närvarotvång vid skolornas allt mer frekventa kyrkbesök.

I en ansats att legitimera sedvänjan, presenterade förre utbildningsminister Jan Björklund ett lagförslag som tillåter religiösa inslag i skolan, men under förutsättning att deltagandet är frivilligt. Ett märkligt lagförslag alltså, men med den obestridliga kvaliteten att det beaktar grundlagens religionsfrihetsparagraf, RF 2:2.

Det var ett uttalat önskemål inför arbetet med den nya skollagen, att skapa en lag för alla skolformer. Att religiösa friskolor skulle få ha religiösa inslag låg i sakens natur. För att lösa detta användes begreppen undervisning och utbildning. Undervisningen är en delmängd av utbildningen och ska vara saklig och vila på vetenskaplig grund. Utbildning är ett vidare begrepp som ger utrymme för religiösa inslag utanför lektionstid. Men inte ens en religiös friskola kan sätta RF 2:2 ur spel, så skollagen föreskriver att dessa religiösa inslag ska vara frivilliga för eleverna.

Skolor med offentlig huvudman skulle däremot vara icke-konfessionella. Med lagstiftandets inneboende logik behövde lagen alltså inte föreskriva något om frivillighet, vid inslag som ändå inte skulle förekomma. Eller som en av utbildningsdepartementets utredare sa till mig: ”Det var ju aldrig tänkt att det skulle vara några religiösa inslag i den kommunala skolan”.

Den skollag som betonar allas lika värde, glömde alltså allas likhet inför lagen. Detta är skollagens paradox. Vad lagstiftaren tänkt, visade sig stämma dåligt överens med verkligheten. Kyrkans samarbete med skolan expanderade snabbt efter starten på 1980-talet. Genom att målmedvetet bjuda in till skolavslutningar och advent i kyrkor, har kyrkan på imponerande kort tid etablerat en urgammal tradition. I takt med ökande invandring sågs skolkyrkobesöken som omistliga för svenskhetens bevarande. Invändningar bemöttes prompt att man skulle ”ta seden dit man kommer eller åka hem”.

Det här ställde till det för oss ogudaktiga som inte visste om något annat ”hem” än det sekulära Sverige som avskaffade religiöst tvång genom lag 1951. Tvärtom tyckte vi att religionsfriheten var en fin, gammal svensk tradition värd att bevara. Förväntningarna att den skulle ta sig uttryck i en icke-konfessionell skola, kom dock på skam. För på urgamla religiösa sedvänjor biter sällan lagar och förordningar, så rättsstaten fick vika ner sig i mötet med stam- och klansamhällets tvingande traditioner.

De rektorer som insisterade på att hålla skolavslutning i skolan, gjorde det inte ostraffat. Anonyma hot och trakasserier blev legio. Prästerna tvådde sina händer och insisterade på att ”det var skolorna som ville komma till kyrkan”. Propåer om att i stället förlägga kyrkbesöken utanför skoltid bemöttes med talande tystnad från ett prästerskap som visste bättre.

Dåvarande biskopen i Lund, Antje Jackelén, varnade för att eleverna utan dessa religiösa inslag skulle ”falla offer för fundamentalistiska tendenser” och ”fostras till religiösa analfabeter”. Eldunderstöd erhöll hon från bostadsminister Attefall som åkte land och rike runt och höll seminarier i det akut prioriterade ämnet ”Lider Sverige av religiös beröringsskräck?” Även socialminister Hägglund gav kärnfullt besked i Aftonbladet om kyrkbesöken: ”Gilla läget”.

Efter Adventsuppropets dryga 81 000 underskrifter fick så även utbildningsminister Björklund nog och inledde projektet att verklighetsanpassa skollagen.

Det här var ett genombrott för oss som i många år debatterat frågan. Nu bekräftades vår bild av verkligheten: Att den icke-konfessionella skolan faktiskt har religiösa inslag. Därför måste elever i skolor med offentlig huvudman få samma lagliga rätt att välja frihet från religion, som elever i religiösa friskolor.

I dag är en elev som inte vill delta i aktiviteter med religiösa inslag hänvisad till att skolka. Det är något som många rektorer och lärare är medvetna om, men väljer att se mellan fingrarna på.
Hela situationen är rättsvidrig och strider mot principen om allas likhet inför lagen. Alla elever ska naturligtvis ha samma rätt att slippa delta i aktiviteter med religiösa inslag, oavsett vilken skolform de valt.

Visserligen vill Björklund legalisera ett (miss)förhållande med lagförslaget. Men hans viktigaste insats är att han i samma stund bekräftar att problemet existerar och att han är beredd att respektera elevernas religionsfrihet.

Lösningen formuleras i två meningar i lagförslaget: En som bekräftar vad som faktiskt pågår. En som befriar och därmed löser hela problemet. Genialt i sin enkelhet för att bemöta en kyrka som etablerat sig i skolan med skolpräster, psalmsång, bön och välsignelse.

Regeringspromemorian återuppstår nu i en motion från Alliansen. Då får vi till sist svaret på frågan: Ska religion vara frivilligt?

Skolkyrkan - urgammal tradition eller desperat marknadsföring? Mitt föredrag i Kalmar nu på Youtube

https://www.youtube.com/watch?v=XSt-I38qmGI

Föredrag om Skolkyrkan, Kalmar 18:e oktober

På lördag den 18:e oktober håller jag föredrag i Kalmar på temat: "Skolkyrkan - urgammal tradition eller desperat marknadsföring?"

Humanisterna Kalmar arrangerar.
Välkomna!!

Skolavslutningar i kyrkan blir frivilliga

Så kom det då till sist. Lagförslaget om konfessionella inslag i den icke-konfessionella skolan. Visserligen  är den promemoria Björklund presenterade ännu inte skriven enligt uppgift från departementet, men varför haka upp sig på detaljer en sån här dag när valfläsket ska locka SD-dissidenterna tillbaka till Alliansen?

Folk med sinne för logik har visserligen hakat upp sig på petitesser som att en icke-konfessionell skola rimligen inte kan ha konfessionella inslag, för då är den per definition inte längre icke-konfessionell. Men varför grumsa om det, när målgruppen förväntas svälja betet i ren emfas och utan de besvärande grundkunskaper i elementär juridik och samhällskunskap som annars skulle förta glädjen.

Förslaget överlappar regelverket för religiösa friskolor, som får ha konfessionella inslag utanför undervisningen, men där är elevernas deltagande uttryckligen frivilligt. Vi får alltså en lightversion av det som idag gäller för religiösa friskolor, med detta förslag.

För nu får även den allmänna skolans elever lagens stöd för frivillig närvaro i kyrkan. Jag kontaktade Utbildningsdepartementets utredare och påpekade det märkliga i att skollagen idag ger elever i religiösa friskolor bättre skydd mot ofrivilliga religiösa inslag, än den allmänna skolans elever. Hon svarade:  
”Ja, men det var heller inte tänkt att den allmänna skolan skulle ha religiösa inslag”.

Just det. Den icke-konfessionella skolan har visat sig vara en chimär i det avseendet. Men nu lirkar Björklund på omvägar fram en lösning som sedan länge figurerat i debatten, men utan att ha fått gehör: Att kyrkan är välkommen att ordna dessa avslutningar, utanför skolobligatoriet, på elevernas fritid. Alla som har minsta kunskap om kyrkan vet att det är det sista den önskar. Svenskar vill i princip bara gå i kyrkan när de kollektivansluts till skolavslutningarna. Detta kryptoreligiöst betingade masochistiska drag i den svenska folksjälen kommer att hålla framtidens folklivsforskare sysselsatta länge.

För oss som i all enkelhet vill att våra barn ska kunna gå i en icke-konfessionell skola som är icke-konfessionell, är det alltså viktigt att ta fasta på Björklunds löfte om frivillighet. Vi har all anledning att bevaka den detaljen om det blir regeringsskifte i höst. Håller oppositionspartierna med om att kyrkobesök ska vara frivilliga??

Skollagen kommer aldrig att kunna föreskriva vad kyrkan ska göra, däremot är den tydlig med vad som ingår i skolobligatoriet och i skolans uppdrag. En frivillig ceremoni i kyrkan befriar rimligen inte skolan från att fullgöra sitt uppdrag där en avslutning är en del av skolåret. Vi kommer alltså med största sannolikhet att få dubbla avslutningar i vissa skolor. Sen får framtiden utvisa hur livskraftiga de frivilliga kyrkobesöken kommer att bli.

I pressmeddelandet om lagförslaget påpekades att "Skolan har ett uppdrag, enligt läroplanerna, att överföra och utveckla samhällets kulturarv." Kyrkan har ju sedan länge erbjudit sig att ombesörja den detaljen och det förefaller heller inte föreligga någon risk att våra telningar ska lämna skolan urarva efter dessa kyrkobesök:



Dagen 
Dagen