Mitt remissvar om skolavslutningar i kyrkan

Mitt remissvar till Utbildningsdepartementet:

Yttrande över promemorian Vissa skollagsfrågor – del 2
2. Lokaler och inslag vid skolavslutningar och andra högtider

(Dnr U2014/5176/S)

Jag har under flera år undersökt kyrkans engagemang i skolan, deltagit i debatter om skolavslutningar i kyrkan och avger med anledning av detta följande synpunkter.

Sammanfattning

Jag tillstyrker utredningens förslag. Skolor med offentlig huvudman ska vara icke-konfessionella och i bakgrunden till lagförslaget bekräftas att så ofta icke är fallet. Förslaget löser detta problem genom att göra religiösa aktiviteter frivilliga för eleverna.

När religiösa aktiviteter inte förekommer inom ramen för skolobligatoriets närvarotvång, förflyttas de definitionsmässigt ut ur skolans ansvarsområde - till elevernas fritid. Eftersom skollagen inte reglerar elevernas fritid vidhäftas lagförslaget således en viss bristande logik, men det bör man kunna överse med då det handlar om en starkt konfliktfylld fråga som nu kan få en enkel lösning.

Arten och omfattningen av dessa religiösa inslag är därmed av underordnat intresse, då de enbart blir en fråga mellan kyrkan och eleverna/elevernas målsmän. Skolans ansvar att genomföra sitt uppdrag kvarstår och måste förtydligas, när delar av verksamheten inte längre kan delegeras till religiösa samfund. Frivilliga skolavslutningar i kyrkor ska därför inte kunna befria skolan från ansvaret att hålla egna skolavslutningar som alla elever kan (ska) delta i.

Förslaget ger elever i skolor med offentlig huvudman samma juridiska rättigheter enligt RF 2:2, som elever i religiösa friskolor redan åtnjuter. Alla elever får därmed samma religionsfrihet och likhet inför lagen, oavsett skolform.

10 Författningskommentarer
10.1 Förslaget till lag om ändring i skollagen (2010:800)

1 kap. 6 §

Lösningen på den mångåriga konflikten formuleras i två meningar i lagförslaget: En som bekräftar vad som faktiskt pågår. En som befriar och därmed löser hela problemet. Genialt i sin enkelhet för att bemöta en kyrka som etablerat sig i skolan med skolpräster, psalmsång, bön och välsignelse.

Kyrkans samarbete med skolan tog fart på 1980-talet. Genom att målmedvetet bjuda in till skolavslutningar och advent i kyrkor har kyrkan därefter på kort tid etablerat en ”urgammal tradition” på många orter, trots att skolavslutningar inte är religiösa eller rituella handlingar i sig. Kyrkans syfte var att motverka den snabbt ökande medlemsflykten från trossamfundet. Metoderna för detta finns beskrivet i Arne Palmqvist och Rolf Larssons bok ”Kyrkan & Skolan, Verbum 1986. Boken togs fram för att ligga till grund för prästmötets överläggningar i Västerås 1986.

I nutid har ärkebiskop Antje Jackelén varnat för att eleverna utan dessa religiösa inslag skulle ”falla offer för fundamentalistiska tendenser” och ”fostras till religiösa analfabeter”. Om inte annat, så vittnar detta synsätt om en både missriktad, som överoptimistisk, syn på potential och syfte med en skolavslutning. Ur kyrkans synvinkel har frivillighet vid dessa kyrkobesök aldrig varit efterfrågat.

I takt med en ökande invandring började även främlingsfientliga krafter att intressera sig för skolavslutningarna och deras nationalistiska symbolvärde. Sverigedemokraternas ungdomsförbund satte obligatoriska skolavslutningar i kyrkan på programmet. En strikt tillämpning av regeln om en icke-konfessionell skola sågs som en eftergift för ”politisk korrekthet”, eller i klartext, en eftergift för muslimer.

Den viktiga, (och i sammanhanget pedagogiskt önskvärda) principfrågan om religionsfrihetens status i en rättsstat, hamnade i bakgrunden och istället sågs skolkyrkobesöken som ”omistliga för svenskhetens bevarande”. Rektorer som insisterade på att hålla skolavslutning i den egna skolan, drabbades av hot och trakasserier.

Det var ett uttalat önskemål inför arbetet med den nya skollagen, att skapa en lag för alla skolformer. Att religiösa friskolor skulle få ha religiösa inslag låg i sakens natur. För att lösa detta användes begreppen undervisning och utbildning. Undervisningen är en delmängd av utbildningen och ska vara saklig och vila på vetenskaplig grund. Utbildning är ett vidare begrepp som ger utrymme för religiösa inslag utanför lektionstid. Men inte ens en religiös friskola kan sätta RF 2:2 ur spel, så skollagen föreskriver att dessa religiösa inslag ska vara frivilliga.

Skolor med offentlig huvudman skulle däremot vara icke-konfessionella. Med lagstiftandets inneboende logik behövde lagen inte föreskriva något om frivillighet, vid inslag som inte skulle förekomma. Eller som en av Utbildningsdepartementets utredare sa till mig: ”Det var ju aldrig tänkt att det skulle vara några religiösa inslag i den kommunala skolan”.

Den skollag som betonar allas lika värde, glömde alltså allas likhet inför lagen. Detta är skollagens paradox. Vad lagstiftaren tänkt, visade sig stämma dåligt överens med verkligheten. Under senare tid har det blivit vanligt att religion börjat omdefinieras till tradition för att nödtorftigt skyla över att religionsfriheten negligeras och elever blir rättslösa i skolobligatoriets närvarotvång vid skolornas allt mer frekventa kyrkobesök.

Idag är den elev som inte vill delta i aktiviteter med religiösa inslag hänvisad till att skolka. Det är något som många rektorer och lärare är medvetna om, men väljer att se mellan fingrarna på.
Hela situationen är rättsvidrig och strider mot principen om allas likhet inför lagen. Alla elever ska ha samma rätt att avstå från aktiviteter med religiösa inslag, oavsett vilken skolform de valt.

Lagförslaget är ett genombrott för oss som länge debatterat frågan. Det bekräftar vår bild av verkligheten: Att den icke-konfessionella skolan faktiskt har religiösa inslag sedan lång tid. Därför är det mycket välkommet om elever i skolor med offentlig huvudman, nu får samma lagliga rätt att välja frihet från religion, som elever i religiösa friskolor. Lagförslaget kan alltså sägas både bekräfta och bejaka ett (miss)förhållande, samtidigt som det respekterar elevernas religionsfrihet. Det är ett märkligt lagförslag alltså, men med den obestridliga kvalitén att det beaktar grundlagen RF 2:2.

För att lagändringen inte ska missbrukas (läs: eleven inte ska tvingas ge sin uppfattning tillkänna) måste skolan nu ta sitt ansvar. När kyrkobesöken blir frivilliga för eleven, ska det förtydligas att detta definitionsmässigt är något som sker på elevens fritid. Det finns all anledning att påpeka att denna lagändring inte på något sätt ändrar skolans uppdrag.

I skolans uppdrag ligger att ordna en avslutning som alla kan delta i. Som förälder ska man inte heller behöva acceptera att den del av barnets obligatoriska skoltid förläggs till ett religiöst tempel (oavsett trosåskådning). Både eleven och föräldrarna står dessutom i ett beroendeförhållande till skolans lärare och rektor. I förekommande fall ska alltså den religiösa avslutningen bli ett frivilligt tillval för eleven och eventuella anhöriga, efter inbjudan från församlingen.

En detalj som inte alls nämns i lagförslaget, är den psykosociala arbetsmiljöaspekten för anställda inom skolan. Det är långt ifrån självklart att en anställd på en arbetsplats ställer sig positiv till att gå i kyrkan (moskén/synagogan/etc.) med jobbet. Som lärare har man en underordnad roll i förhållande till sin chef, så även av den anledningen finns det skäl att skolan intar en passiv roll och låter eventuella firanden i kyrkan administreras av församlingen. Kyrkobesök kan inte heller vara något som man ska behöva räkna med ska ingå i tjänsten på en skola. Här har vi alltså något så kuriöst som ett omvänt perspektiv på den ”samvetsfrihet” som är en dagsaktuell debatt inom vården.

Sammantaget löser lagförslaget mycket av det växande problem vi sett under senare år. Eftersom frågan berör tre parter, finns det all anledning att uppmana skolan att framgent inta en passiv roll vid dessa gudstjänster och att överlåta till kyrkan att bjud in eleverna och deras vårdnadshavare.

Om viljan att förvalta en tradition har en genuint folklig förankring, kommer den att fortleva, men att en religiös tradition förvaltas under tvång är inte försvarbart i en rättsstat. Kyrkan och staten har gått skilda vägar, nu är det kyrkan och skolans tur att göra samma sak. Jag tillstyrker lagförslaget eftersom det gör det frivilligt och valfritt för individen att bekänna en religion genom sin närvaro vid gudstjänster och andra högtider. Religionsfrihet för alla elever är en mycket välkommen reform.