JO, Skolverket och Skolinspektionen säger nej till frivillig närvaro vid religiösa aktiviteter

Tunga remissinstanser som JO, Skolverket och Skolinspektionen säger nej till frivillig närvaro vid religiösa aktiviteter i skolan. Hur kommer det sig? Det enda som är nytt i det aktuella lagförslaget är ju just frivilligheten att delta. Att elever själva ska få bestämma om de överhuvudtaget vill gå i kyrkan och inte tvingas dit genom skolobligatoriet.

Det frivilliga deltagandet är ingen liten nyhet. Det är tvärtom en ganska sensationell, och mycket efterlängtad, nyhet i beaktande av att dagens skolelever saknar det rättsliga skydd mot ofrivilliga religiösa aktiviteter som elever i religiösa friskolor är garanterade.

För så paradoxal är skollagen: Det är bara elever i kommunala skolor som inte omfattas av den rätt till frihet från religion som grundlagen RF 2:2 föreskriver. Så varför vill inte dessa myndigheter att eleverna ska ha den friheten? Frågan måste ställas och svaren pekar i en obehaglig riktning, vad man än väljer som förklaring.

Är det här ett uttryck för att myndigheterna tar strid för kyrkans intressen? Om man utgår ifrån skolans perspektiv, så innebär förslaget, rimligen, att skolan inte längre kan delegera obligatoriska aktiviteter till kyrkan. Det som ingår i skolans uppdrag sker på obligatorisk skoltid och inte vid elevernas eventuella frivilliga närvaro. Att göra skolavslutningar i kyrkan till frivilliga aktiviteter innebär en degradering av deras betydelse. Naturligtvis riskerar sedvänjan att försvinna i takt med att eleverna uteblir. Jag kan tillägga att kyrkan själv är mycket medveten om detta.

En inte fullt så smickrande tolkning skulle vara att myndigheterna gjort den patriotiska förklaringen till sin: ”Man ska ta seden dit man kommer”. Mindre nogräknade debattörer brukar tillägga: ”Annars kan man åka hem”.

Helt oavsett tolkning, är det ett faktum att myndigheterna i sina remissvar inte vill ge eleverna frihet enlig grundlagen RF 2:2. Men förstår de konsekvenserna är för landets elever? Idag är skolk den enda möjlighet som står till buds för att slippa delta i religiösa aktiviteter i skolan.

Jag har själv regelmässigt sjukanmält mina egna barn när det varit dags för kyrkobesök med skolan och jag vet att det är ett allmänt förekommande beteende runt om i landet. Lärare och rektorer vill inte att frågan ställs på sin spets utan ser mellan fingrarna på att vi uteblir vid dessa tillfällen.

JO Lilian Wiklund skriver: ”Förslaget innebär en påtaglig risk för att barn eller elever kommer att helt eller delvis stängas ute från bl.a. skolavslutningar. Enligt min mening är detta helt oacceptabelt. Jag avstyrker förslaget”.

Men kan man tala om en utestängning om det här kyrkobesöket erbjuds på elevernas fritid? Blir inte elever utestängda redan idag?

JO fortsätter: ”Promemorian innehåller inte någon djupare analys av rättsläget. Det framstår därför som oklart i vilken utsträckning de traditioner som förslaget tar sikte på inte kan upprätthållas inom ramen för nu gällande lagstiftning.”

Jo, exakt så är det. De traditionerna som förslaget tar sikte på upprätthålls och eleverna tvingas till kyrkan. Förslaget innebär nämligen ingenting nytt i detta avseende, utan legitimerar bara ett missförhållande som pågått under ett antal år. 

JO avslutar: ”Förslaget öppnar upp för inslag som framstår som renodlat konfessionella, t.ex. ska en präst eller motsvarande få medverka vid en avslutning i kyrkan och i samband med det utföra handlingar som är konfessionella” 

Kommen så här långt i läsningen av JO:s remissvar blir jag faktiskt lite bekymrad över hennes okunskap om rådande förhållanden. Vet JO verkligen inte att det redan idag är fullt tillåtet enligt Skolverkets riktlinjer att ta med eleverna på gudstjänster med bön och välsignelse?? Låt vara att man förlitar sig på anmälande föräldrar för att upprätthålla den icke-konfessionella ordningen vid skolavslutningarna, men de är heller inte de enda tillfällena då skolan besöker kyrkan.

Det är nämligen så enkelt som att kalla ett adventsfirandet för ”studiebesök” så ger Skolinspektionen klartecken med hänvisning till att barnen inte behövde ta till sig vad prästen sa. Visserligen är regelverket lite hårdare vid en skolavslutning, men kyrkans egna undersökningar visar att prästerna ber och välsignar ändå.

Även Skolverket går på JO:s linje och skriver om en: ”proportionalitetsbedömning där man väger intresset av att ha konfessionella inslag mot alla elevers möjligheter att delta vid dessa samlingar”.

Notera att detta är precis vad som sker idag. Om däremot skolan tar ansvar för en egen avslutning, är detta inte konstigare än att eleverna ”utestängs” vid dessa frivilliga kyrkobesök, än vid andra religiösa fritidsaktiviteter. Hur många elever traumatiseras av att inte få gå på kyrkans fritids, i söndagsskolan eller bli konfirmerade?

Inte heller Diskrimineringsombudsmannen, DO, klarar av att tänka utanför boxen, utan befarar att barn kan utestängas från skolan vid dessa tillfällen och vill inte att regeringen går vidare med förslaget. DO ser heller inget behov av frivillighet enligt RF 2:2.

Skolinspektionen menar att det krävs en tydlig lag om skolavslutningar. Men skriver att så som förlaget är utformat nu väcker det ”fler frågor än klargöranden”. Det kan jag hålla med om. I bakgrunden till förslaget lägger man mycket energi på att argumentera för traderande av kulturarv och traditioner som måste vara frivilligt, men missar att analysera skolans faktiska uppdrag inom obligatoriet.

För den som följt de senaste årens debatt om skolkyrkan och skolavslutningar i kyrkan avslöjar myndigheternas remissvar en häpnadsväckande okunskap - och i värsta fall ovilja - att ta till sig hur det ser ut idag runt om landets skolor. Det är som om myndigheterna går på autopilot i sin bedömning av lagförslaget och tolkar det utifrån den bästa av världar. När kartan och terrängen inte stämmer överens, så är det kartan som gäller, i myndigheternas behagliga stugvärme lever man i den bästa av världar.

Jag är ledsen att beröva dem deras naiva oskuld, men verkligheten ser inte ut som de tror. Välkommen ut i den hårda verkligheten. Faktum är att många elever redan idag är utestängda från skolavslutningar och andra aktiviteter i kyrkan. Detta faktum ändras inte av att myndigheterna väljer att blunda.

Skolverkets juridiska riktlinjer är dessutom så finurligt formulerade att de tillåter att prästen ber och välsignar barnen - om besöket benämns "studiebesök". Att dessa "studiebesök" inte får vara årligen återkommande har man dock glömt att nämna i dessa riktlinjer, inte heller går man närmare in på hur kravet att studiebesöket ska för- och efterarbetas ska uppfyllas i praktiken.

Tvärtom visar min egen erfarenhet att den lärare som ser bejakar dessa skolgudstjänster saknar förmåga att förhålla sig kritisk till kyrkan och dess dogmer. En för- och efterarbete snarare bekräftar det konfessionella i aktiviteten om läraren själv är troende. Det borde heller inte vara någon hemlighet att Svenska kyrkan arbetat hårt sedan början av 80-talet i syfte att värva konfirmander och framtida medlemmar i det samarbete med skolan som internt benämns "Skolkyrkan". 

Att eleven själva ska vara objekt och måltavla i studiebesöket, är också mycket märkligt. Det naturliga i en sådan situation vore att eleverna är en betraktande tredje part som studerar samspelet mellan prästen och församlingen på avstånd. Att eleverna däremot själva får agera församling bekräftas av att kyrkan för statistik över dessa gudstjänstbesök. Elever som tvingas till kyrkan genom skolplikten kommer därför i praktiken att utgöra ett statistiskt underlag för kyrkans egen marknadsföring.

Exempel på statistik från Täby församling

Det tragiska i ovan nämnda myndigheters syn på lagförslaget är alltså att de inte inser - eller klarar av att erkänna - att de religiösa aktiviteterna redan är verklighet i en stor del av landet. De tackar dessutom nej till det enda som är nytt: Att religiösa aktiviteter ska vara frivilliga. Det är häpnadsväckande aningslöst agerat.

Hur kan man säga nej till individens egen valfrihet vid kyrkobesök och därmed acceptera att pågående grundlagsbrott?

En annan tråkig konsekvens är att de missar möjligheten att se och analysera frågan utifrån skolans perspektiv. Skolan har ett uppdrag. När möjligheterna att delegera vissa moment av ett skolår försvinner, är den naturliga konsekvensen att skolan själv måste genomföra dem. Om det ingår i skolans uppdrag att hålla skolavslutning för eleverna, så blir den tvingande konsekvensen att skolan ska hålla en egen skolavslutning med de inslag skolan själv önskar ha med.

Den kyrkliga skolavslutningen blir då ett frivilligt tillval som skolan inte har något ansvar för. Den kyrkliga avslutningen blir en fråga mellan kyrkan och eleverna/elevernas vårdnadshavare. I det perspektivet försvinner alla farhågor om utpekande av dem som väljer att inte delta. Det finns trots allt ganska många frivilliga aktiviteter utanför skolan som barn av olika anledningar inte kan, får, eller har råd att delta i.

Men det finns också frivilliga religiösa aktiviteter utanför skolan som allt färre barn tar del av utan att någon bekymrar sig om eventuella grupptryck eller barnperspektiv. Dit hör just söndagsskolor och konfirmationsundervisning. Förvisso lider dessa aktiviteter av minskande efterfrågan, men är det ett rimligt förhållningssätt från myndighetshåll, att den enskilde inte tillerkänns eget ansvar för en eventuell religiös fostran i den egna familjen?

Ta vara på frivilligheten och betona skolans uppdrag. Att konsekvenserna av det inte blir vad initiativtagaren till lagförslaget föreställde sig, bör vi kunna leva med. Icke desto mindre är det precis vad vi kan uppnå om vi beaktar skolans ansvar.

Kommentarer från kyrkligt håll bekräftar min uppfattning. Med ett frivilligt deltagande förlorar kyrkan en unik möjlighet att nå stora grupper som idag befinner sig utanför kyrkan, eller som riskerar att lämna kyrkan. Ytterst handlar detta om ifall den icke-konfessionella skolan ska gå kyrkans ärenden. Av okunskap om dagens faktiska förhållanden, riskerar ovan nämnda myndigheter att göra samma sak. Det är oroväckande att se hur man är beredda att bevara ett missförhållande som växer i omfattning.

En helt överskuggande poäng med lagförslaget är det frivilliga deltagandet. Det vore förfärligt om vi gick miste om denna möjlighet att ge alla elever samma likhet inför lagen, RF 2:2. Den kommunala skolans elever måste få samma frihet som de religiösa friskoleeleverna redan har. Dagens praxis innebär ett religiöst tvång som är ovärdigt en rättsstat.

Själv skulle jag gärna se den här lagtexten:

Skolan med offentlig huvudman ska vara icke-konfessionell. Detta innebär att aktiviteter i kyrkor och aktiviteter under ledning av en präst inte ingår i skolobligatoriet och i förekommande fall ska vara frivilliga för eleverna att delta i. Denna regel ska vara religionsneutral.