onsdag 12 februari 2014

Mitt bidrag till debatten om religionskunskap i Västerbottens-Kuriren


Västerbottens-Kuriren 2014-02-12
























Debatten om Bibeläventyret i Carlshöjdsskolan (31/1 och 3/2) illustrerar en oundviklig konflikt förknippad med religionsämnet.

Kristendomskunskapens omfattande utrymme på schemat historiskt, är ingen hemlighet: Det svenska folket skulle fostras till goda kristna som fruktade Gud. Dessutom hade kyrkan länge inflytande i skolans ledning. Två viktiga händelser tvingade fram en förändring. Den lagstadgade friheten att stå utanför samfund började gälla 1952. Kristendomskunskapen kunde inte längre vara bekännande, men elever med annan tro blev regelmässigt befriade. I den nya läroplanen 1969 ändrades kristendomskunskapen till religionskunskap och blev ett orienterande ämne som alla skulle kunna delta i. Därefter har kraven på befrielse successivt skärpts. Idag ska skolan fungera för alla. Men gör den det?

Vår tillhörighet som medborgare i staten är något helt annat än vår eventuella samfundstillhörighet: Den är inte valfri. Det saknas en etablerad benämning på religionens motsvarighet till ”statslös”. Jag föreslår ”religionsfri” och konstaterar att den kategorin svenskar växer mycket snabbt och att det i sin tur bör påverka skolan.

Om man gör tankeexperimentet att rensa läroplanen från alla ämnen och startar om med tomt bord, händer något intressant med just religionskunskapsämnet. Vad ska det syfta till och hur ska det utformas? Den religiöst fostrande uppgiften faller bort direkt. Historieämnet lärs ut för att stärka den nationella identiteten, ska religionsämnet göra samma sak? Många anser detta, med hänvisning till ”kristet kulturarv och identitet”. Men hur länge förväntas en religionsfri förvalta en religiös identitet? Kan man ens göra det?

För att få svar på den frågan måste man enas om betydelsen av begreppet religionsfrihet. En given fråga blir då om en stat som gjort sig av med sin statskyrka, ens kan föreskriva att medborgarna ska avkrävas allmänbildning om en helig bok?

Dagens religionskunskap är en splittrad rest av ett fostrande ämne som övergick till att bli ett icke-konfessionellt kuriosakabinett av ytlig kunskap av anekdotisk karaktär. Dessutom har det på senare år blivit tummelplats och missionsfält för allsköns ”ämnesexperter” från religiöst håll. Bibelsällskapet och dess äventyrare är bara en i högen. Till försvar hävdar de närmast unisont elevernas behov ”att förstå sin egen tro, för att kunna förstå andra människors tro”.

Ett tendentiöst påstående, då flertalet elever inte har någon religiös tro överhuvudtaget. Dessutom avslöjar det avsändarens agenda. Handen på hjärtat, är detta ens möjligt att lära sig att förstå religiös tro? Eller utnyttjar man barns ”mentala fönster” för tro, som man vet stängs i övre tonåren? Religiositet i sig handlar ytterst sällan om intellektuell förståelse, utan snarare om mer eller mindre blind tro och underkastelse under dogmer. Religiöst betingad mobbning bekämpas dessutom bäst med mindre uppmärksamhet på särskiljande religion. Barn är förnuftiga och bör lämnas ifred i det avseendet.

Försvaret kommer då att handla om allmänbildning. Ett bra argument, men i samma stund vidgas ämnet till att bli en generell kunskap i mytologi. Här finns förvisso mycket spännande att ge sig i kast med. Ett betydligt mer givande perspektiv vore däremot att starta med filosofi för att träna elever att tänka.

Man kan låta religionsdiskussionen anstå till högre årskurser där den kunskap som eleverna oundvikligen får via nyhetsmedia kan sättas i ett sammanhang. Då handlar det inte längre om att vissa människan tror på gudar, utan varför - en nog så givande ingång till ett angeläget ämne.

1 kommentar:

Lokatt sa...

"Religionsfri" är perfekt!