Militant ateist?

Jag skriver på Newsmill idag

”Gud finns inte”, sa ateisterna en dag med hög röst och i samma ögonblick myntades begreppet ”militanta” ateister. Ett ord som för tankarna till våld, skadegörelse och egenmäktighet, så varför denna laddade benämning på en grupp som bara höjt rösten?

Religionsdebatten går på högvarv sedan några år. För många troende innebär detta ett bryskt uppvaknande från en tillvaro där omvärlden av finkänslighet hållit tyst om sina eventuella religiösa dubier. Från ett stillsamt liv i tillbedjan och förkunnelse, finner den troende sin tro ifrågasatt. Identiteten bli hotad.

”Lämna mig och mina barn ifred” sa ateisten den dag skolan bestämt sig för att ta med ateistens barn in i det kristna templet. Snart var begreppet ”religiös beröringsskräck” myntat och hävdvunnet ända in i regeringskansliet. Vi ska också "inandas vårt kristna kulturella arv” för att de troende ska vara tillfreds. Annars tillskrivs vi ansvaret för allt, från ett erroderande kulturarv till ungdomars psykiska problem.

Det är faktiskt imponerande, vad vår blotta närvaro i templet förmodas bidra till för att rädda fädernelandet och det uppväxande släktets mentala hälsa. Men kanske handlar det bara om kristenhetens frustration när ateister och troende ska finna former för fredlig samexistens, med respekt för varandras integritet och åsikter. Jag skriver med avsikt ”troende kristen”, för att göra en distinktion till den som skulle kunna benämnas ”kulturellt kristen”.

Den senare ser ofta kyrkotillhörigheten som markör för nationell identitet snarare än som ett uttryck för en specifik livsåskådning och hänvisar gärna till ett allmänt hållet kärleksbudskap om love, peace and understanding till sin nästa, men absolut inte till det dubbla kärleksbudet. För det vet man ofta inte ens vad det innebär och Svenska kyrkan har omsorgsfullt valt att tona ner att det. Detta gör stundom dess ambition att nå eleverna i den icke-konfessionella skolan problematisk, då Svenska kyrkan som sådan inte längre självklart kan betraktas som konfessionell.

Om konflikten flyttas ner på ett personligt plan kan scenariot karikeras så här: Jag diskuterar med en troende kristen. Vi vet att vi tycker olika i en avgörande fråga men vi är överens om att vi, i respekt för varandras tro och gränser, ska leva i fredlig samexistens. Som pacifist är jag förtjust i begreppet ”säkra gränser”. Säkra gränser kan innefatta allt från integritetssfären runt min person till landets geografiska gränser. När vi vet var gränserna går och respekterar dem, behöver vi inte slåss för att värna vår integritet. Vi håller oss på vår egen planhalva och var och en sköter sitt.

Men så händer något intressant. När jag trodde att vi var överens om att lämna varandra i fred med våra respektive idéer om sakernas tillstånd, så knackar den troende, bildlikt eller bokstavligt, på min dörr. Han har kommit på att han måste berätta en glad nyhet om att Jesus dog för vår skull. Jag förklarar att han har gått över den gräns vi kommit överens om. Jag ber honom behålla sin glada nyhet för sig själv. Det vill den troende kristne inte göra. Inte alls.

För detta är faktiskt omöjligt enligt den troende. Det visar sig att han inte bara har ingått en uppgörelse med mig på förment jämställda villkor, utan att han dessutom tar order av en högre makt. Han är så att säga fjärrstyrd och lyder under en missionsbefallning. Det urskuldande beskedet från den troende kristne blir: ”Visst ska vi respektera varandras gränser, men jag måste in över din gräns ändå. Jag ska nämligen vinna dig för Saken. Sorry, men det är order uppifrån.”

Man kan föreställa sig ordväxlingen när den arme kristne ska avlägga rapport och förklara hur han misslyckats i missionsuppdraget hos mig. Att misslyckas i ett uppdrag från självaste Chefen måste vara gruvligt plågsamt. Därvidlag känner jag trots allt ett visst medlidande med den troende. Men efter årtusenden av religiöst tvång har jag fått min efterlängtade och lagstadgade religionsfrihet. Jag har ordet i min makt och pennan är starkare än svärdet. Jag försvarar mig. Jag vill inte behöva bli föremål för vare sig ofrivilliga kyrkobesök, mission eller evangelisation. Jag använder mina vapen för att hävda min och mina barns frihet från kristendom. Kanske inte så konstigt att man i det läget kallar mig militant. Det är bara så tråkigt att ordet devalverats.

Dagen
Dagen
Dagen
Dagen