Medlemsraset fortsätter i Svenska kyrkan

Statistiken har kommit och vi kan notera att det numera är ett avvikande beteende (<50%) att låta döpa barn. Dopet handlar inte heller om att ge barnet ett namn, som många felaktigt tror, utan något helt annat.
Jag citerar Gunnar Ståldal:

"Enligt Svenska kyrkans bekännelseskrifter föds alla barn med arvsynd. Denna synd medför skuld, men om den nyfödde döps så utplånas arvsyndens skuld. Enligt katekesen befriar dopet från döden och djävulen och ger evigt liv... Tror man att detta är sant gör man sitt barn en stor tjänst genom att bära fram det till dopet. Alternativet: att vara kvar i djävulens våld verkar inte så trevligt. Tror man inte på den här läran saknas alla skäl att låta döpa barnet."

Jag har skrivit om barndopet i ett tidigare inlägg:
"Åke Bonnier till storms mot hårtork"

.

Fortfarande underhållning på högsta nivå, men ingen större nyhet

Detta var känt redan 2009

DN

Mitt bidrag till debatten om religionskunskap i Västerbottens-Kuriren

Västerbottens-Kuriren 2014-02-12

Debatten om Bibeläventyret i Carlshöjdsskolan (31/1 och 3/2) illustrerar en oundviklig konflikt förknippad med religionsämnet.

Kristendomskunskapens omfattande utrymme på schemat historiskt, är ingen hemlighet: Det svenska folket skulle fostras till goda kristna som fruktade Gud. Dessutom hade kyrkan länge inflytande i skolans ledning. Två viktiga händelser tvingade fram en förändring. Den lagstadgade friheten att stå utanför samfund började gälla 1952. Kristendomskunskapen kunde inte längre vara bekännande, men elever med annan tro blev regelmässigt befriade. I den nya läroplanen 1969 ändrades kristendomskunskapen till religionskunskap och blev ett orienterande ämne som alla skulle kunna delta i. Därefter har kraven på befrielse successivt skärpts. Idag ska skolan fungera för alla. Men gör den det?

Vår tillhörighet som medborgare i staten är något helt annat än vår eventuella samfundstillhörighet: Den är inte valfri. Det saknas en etablerad benämning på religionens motsvarighet till ”statslös”. Jag föreslår ”religionsfri” och konstaterar att den kategorin svenskar växer mycket snabbt och att det i sin tur bör påverka skolan.

Om man gör tankeexperimentet att rensa läroplanen från alla ämnen och startar om med tomt bord, händer något intressant med just religionskunskapsämnet. Vad ska det syfta till och hur ska det utformas? Den religiöst fostrande uppgiften faller bort direkt. Historieämnet lärs ut för att stärka den nationella identiteten, ska religionsämnet göra samma sak? Många anser detta, med hänvisning till ”kristet kulturarv och identitet”. Men hur länge förväntas en religionsfri förvalta en religiös identitet? Kan man ens göra det?

För att få svar på den frågan måste man enas om betydelsen av begreppet religionsfrihet. En given fråga blir då om en stat som gjort sig av med sin statskyrka, ens kan föreskriva att medborgarna ska avkrävas allmänbildning om en helig bok?

Dagens religionskunskap är en splittrad rest av ett fostrande ämne som övergick till att bli ett icke-konfessionellt kuriosakabinett av ytlig kunskap av anekdotisk karaktär. Dessutom har det på senare år blivit tummelplats och missionsfält för allsköns ”ämnesexperter” från religiöst håll. Bibelsällskapet och dess äventyrare är bara en i högen. Till försvar hävdar de närmast unisont elevernas behov ”att förstå sin egen tro, för att kunna förstå andra människors tro”.

Ett tendentiöst påstående, då flertalet elever inte har någon religiös tro överhuvudtaget. Dessutom avslöjar det avsändarens agenda. Handen på hjärtat, är detta ens möjligt att lära sig att förstå religiös tro? Eller utnyttjar man barns ”mentala fönster” för tro, som man vet stängs i övre tonåren? Religiositet i sig handlar ytterst sällan om intellektuell förståelse, utan snarare om mer eller mindre blind tro och underkastelse under dogmer. Religiöst betingad mobbning bekämpas dessutom bäst med mindre uppmärksamhet på särskiljande religion. Barn är förnuftiga och bör lämnas ifred i det avseendet.

Försvaret kommer då att handla om allmänbildning. Ett bra argument, men i samma stund vidgas ämnet till att bli en generell kunskap i mytologi. Här finns förvisso mycket spännande att ge sig i kast med. Ett betydligt mer givande perspektiv vore däremot att starta med filosofi för att träna elever att tänka.

Man kan låta religionsdiskussionen anstå till högre årskurser där den kunskap som eleverna oundvikligen får via nyhetsmedia kan sättas i ett sammanhang. Då handlar det inte längre om att vissa människan tror på gudar, utan varför - en nog så givande ingång till ett angeläget ämne.

Varför ljuger kyrkan?

Vi har hört det till leda, oavsett om det handlar om advent eller skolavslutningar: "Det är skolan som vill komma till kyrkan". Jaha? Efter att ha läst de här böckerna inser man ett det är en lögn.

Varning för 08-50112090

Telefonen ringer hos Grepe. Svarar. Ingen där.
Telefonen ringer hos Grepe. Svarar. Ingen där.
Telefonen ringer hos Grepe. Svarar. Ingen där.

Grepe googlar numret. Det visar sig vara säljare på SvD. Sura kommentarer antyder att folk gång på gång blir uppringda av nämnda nummer, svarar, men ingen är där. Grepe surnar till.

Telefonen ringer. Grepe lyfter luren och lägger den på bordet.
- Hallå... hallå....hallå...??
Telefonen ringer. Grepe lyfter luren och lägger den på bordet.
- Hallå... hallå....hallå...??
Telefonen ringer. Grepe lyfter luren och lägger den på bordet.
- Hallå... hallå....hallå...??

(Avdelningen för oskydiga nöjen)


SvD

De blanka rösternas parti

Om man ska tala om någon tydlig tendens inför höstens val, så är det alla kommentarer om att rösta blankt. Kommer det här året att gå till historien då de blanka rösterna passerade 4 %...? Den bristande entusiasmen inför politikerna och partiernas ihärdiga triangulering talar för att det inte vore en omöjlighet om den blanka rösten i sig tjänade ett syfte.

Jag föreslår att vi blankröstare representeras i riksdagen, förslagsvis med tomma stolar. En folkrörelse som skulle protestera genom att tömma Knapptryckarkompaniet är onekligen en spännande tanke. På många sätt en tydlig markering och win-win genom en besparing på 57.000kr per stol och månad.

Attefall på spaning efter den press som flytt

Attefall är mannen som kan konsten att prioritera. När bostadskrisen är större än någonsin tar han av sig bostadsministerhatten och sätter på sig samfundsministerhatten. Tidningen Dagen rapporterar att han ämnar ägna våren åt att åka land och rike runt och hålla seminarier i det akut prioriterade ämnet "Lider Sverige av religiös beröringsskräck?"

Detta menar bostads- & samfundsministern att Sverige lider av.
Själv tror jag visserligen att många lider av att inte hitta sig en bostad. Attefall själv tycker kanske att dagens unga i sann kristen tradition kan starta familjebildningen i ett stall eller motsvarande. 

Nåväl, bostads- & samfundsministerns egentliga ärende är att lufta sin irritation över saktfärdiga medier som undlåter att stoppa pressarna inför den årliga Jesusmanifestationen i Stockholm: 

- Den samlar varje år nästan 20 000 personer, men de första åren nämndes den stora processionen och konserterna mest i förbigående som ett trafikproblem i Stockholms city. Man kan ju som journalist tycka vad man vill om en demonstration för Jesus, men jag har svårt att se ett annat evenemang av den digniteten som i princip ignoreras medialt, säger Stefan Attefall till Regeringen.se.

Här avslöjar bostads- & samfundsministern en fatal brist på insikt om nyhetsrapporteringens villkor: Är ”nyheten” 2000 år gammal och därtill ”glad!” är det inte att förvånas över om pressfolket lyser med sin frånvaro.