Ytterligare en hotellkedja att bojkotta för biskop Tony Guldbrandzén i Härnösand? Ni minns kanske spektaklet förra gången: Scandic meddelade att de efter närmare eftertanke inte ville favorisera någon speciell religion, utan erbjöd flera olika religioners heliga skrifter i ett bibliotek i hotellfoajéerna. Då tog det hus i helvete i Svenska kyrkan. Biskop Tony gick i bräschen och hotade med bojkott av Scandic. Inför detta hot vek sig Scandic-kedjan och lade tillbaka biblarna på hotellrummen.
Men minns ni vad som hände sen? Jo, Svenska kyrkan med biskop Tony i spetsen drog sig plötsligt till minnes att Scandic ju erbjöd film för vuxna i betalteve på rummen. Pillutta er, (eller motsvar- ande) sa kyrkan då, vi fortsätter att bojkotta Scandic. Så kan det gå. Har Ibis porrfilm i sitt interna teveutbud? Kanske värt att kolla för Svenska kyrkan innan man skrider till handling denna gång?
Tips: Ingemars Blogghörna ger er hela bakgrundshistorien till bibelbråket på Scandic!
Elisabeth Sandlund på Dagen är arg
Dagen
onsdag 14 oktober 2009
måndag 12 oktober 2009
Katolska kyrkan - ett institutionaliserat systemfel?
Nu vet vi att Katolska kyrkan spred skräck bland samhällets allra svagaste på Irland. Vi har fått ta del av vad som skett i USA. Frågan infinner sig osökt: Har de katolska prästerna, munkarna och nunnorna uppfört sig som dygdemönster i resten av världen?
SvD: Bestulen på sin uppväxt
SvD: Bestulen på sin uppväxt
Ett varv till om Hägglunds "vanliga folk"
Denna bloggpost publiceras med anledning av att Göran Hägglund inte ger sig, utan kör vidare på sitt väl inkörda spår om den misshagliga ”kultureliten”. Dessutom anser han sig inte behöva namnge någon, eftersom de utpekade enligt honom:
"bekräftar sig själv genom att lägga andras liv tillrätta och förstöra det offentliga samtalet med nonsens och kommissariefasoner".
KD-ledaren Göran Hägglund är mycket nöjd med att han lyckats provocera "kultureliten" låter tidningen Dagen meddela. Så gör Hägglund till sist tillägget som jag väntat på:
"liberaler och marxister som vill skala av det offentliga rummet allt som kan kopplas till en tro:
- Det kommer bli ett tämligen tomt rum.”
Tro mig, den kommentaren har jag väntat på. Så här är, i sin helhet, mitt bidrag till det offentliga samtalet, efter att jag så gruvligt har låtit mig provoceras av Göran Hägglund:
Det är något lurt med Hägglunds utspel om eliten
Det är något lurt med KD-ledaren Göran Hägglunds utspel om ”Sveriges radikala elit”. Göran Hägglund skjuter åt alla håll samtidigt. Alla kan känna sig träffade och många kan känna sig skyldiga. Han har satt myror i huvudet på oss. Vad menar karln egentligen? Sedan när skulle kultureliten börjat detaljstyra folks liv? Det brukar väl vara politikernas privilegium.
Och vad rör oss knasiga förslag från oppositionen? Det är ju därför de är i opposition, för att Alliansen gör jobbet så mycket bättre. Spelar vi med i dramat ”Kamrat fyra procent”? Eller är syftet ett annat? Ligger det något dolt under texten, snarare än mellan raderna?
Om man tänker sig in i rollen som offer för det hån och den misstänksamhet han beskriver, så klarnar det kanske. Göran Hägglunds eget ”vanliga folk” är troende. Det är en grupp som upplever sig så hårt ansatt i sin tro att man myntat begreppen kristofobi och militant ateism. Som förolämpats av kampanjer som Humanisternas ”Gud finns nog inte”. Och som förtjust kastat sig över Inger Johanssons blogg ”Sanningen måste fram” bara för att en tid senare tvingats inse att den var en parodi. Göran Hägglund själv snubblade till när han kritiserade bloggen för påståenden som visade sig vara autentiska citat från hans egna riksdagsmän.
Göran Hägglunds dilemma illustreras i blixtbelysning av Sanna Rayman i Svenska Dagbladets ”Korseld” från Almedalen. Efter inledande frågor av typen ”skulle Gud rösta på Kristdemokrat- erna” och ”ska politiken vara sekulär” (vilket Hägglund instämde i) kom så den försåtligt minerade frågan från Rayman:
– Hur gammal är jorden?
Hägglund kastar sig bakåt i stolen, skakar på huvudet och skrattar:
– Jag har ingen aning, nej jag har ingen aning.
Det skulle vara lätt att låta händelsen falla i glömska, om det inte vore för att den så precist ringar in problemet. En sekulär politiker skulle kunna ge samma svar och kommit undan med skammen för brister i allmänbildningen. För Göran Hägglund är det värre: Han har alldeles för ofta två svar på samma fråga. Hägglund går balansgång på slak lina mellan den bibeltrogna och den vetenskapliga världsbilden. Den övriga Alliansen har all anledning att hålla tummarna för att han når hela vägen fram.
Göran Hägglund vet vad han gör, när han i svepande ordalag gör sina utspel. Framför allt rehabiliterar han självkänslan i de egna leden. Det är där den ”radikala eliten” kommer in i bilden. Den, vars minsta gemensamma nämnare är att den är en röst i samhällsdebatten. Vill man skapa motsättning mellan något diffust ”ni där uppe” och ”vi här nere” fungerar den utmärkt som ställföreträdande slagpåse att avreagera sig på.
Men han trålar också i grumligare vatten. Göran Hägglund slängde ett saftigt köttben till den underdog många av oss bär inom sig. Vi får se hur långt det räcker den här gången. Kanske är det hans smala lycka att några av oss faktiskt behöver få stöd i uppfattningen att ”eliten” är hånfull, att genusteoretiserande är prilligt och att tavlor ska föreställa något – om än inte nödvändigtvis älgar i solnedgång och gråtande barn.
Publicerad i
Norran 27/9
Sundsvalls Tidning 29/9
Liza-Marie Norlin (Kd) tycker om mina skriverier här.
"bekräftar sig själv genom att lägga andras liv tillrätta och förstöra det offentliga samtalet med nonsens och kommissariefasoner".
KD-ledaren Göran Hägglund är mycket nöjd med att han lyckats provocera "kultureliten" låter tidningen Dagen meddela. Så gör Hägglund till sist tillägget som jag väntat på:
"liberaler och marxister som vill skala av det offentliga rummet allt som kan kopplas till en tro:
- Det kommer bli ett tämligen tomt rum.”
Tro mig, den kommentaren har jag väntat på. Så här är, i sin helhet, mitt bidrag till det offentliga samtalet, efter att jag så gruvligt har låtit mig provoceras av Göran Hägglund:
Det är något lurt med Hägglunds utspel om eliten
Det är något lurt med KD-ledaren Göran Hägglunds utspel om ”Sveriges radikala elit”. Göran Hägglund skjuter åt alla håll samtidigt. Alla kan känna sig träffade och många kan känna sig skyldiga. Han har satt myror i huvudet på oss. Vad menar karln egentligen? Sedan när skulle kultureliten börjat detaljstyra folks liv? Det brukar väl vara politikernas privilegium.
Och vad rör oss knasiga förslag från oppositionen? Det är ju därför de är i opposition, för att Alliansen gör jobbet så mycket bättre. Spelar vi med i dramat ”Kamrat fyra procent”? Eller är syftet ett annat? Ligger det något dolt under texten, snarare än mellan raderna?
Om man tänker sig in i rollen som offer för det hån och den misstänksamhet han beskriver, så klarnar det kanske. Göran Hägglunds eget ”vanliga folk” är troende. Det är en grupp som upplever sig så hårt ansatt i sin tro att man myntat begreppen kristofobi och militant ateism. Som förolämpats av kampanjer som Humanisternas ”Gud finns nog inte”. Och som förtjust kastat sig över Inger Johanssons blogg ”Sanningen måste fram” bara för att en tid senare tvingats inse att den var en parodi. Göran Hägglund själv snubblade till när han kritiserade bloggen för påståenden som visade sig vara autentiska citat från hans egna riksdagsmän.
Göran Hägglunds dilemma illustreras i blixtbelysning av Sanna Rayman i Svenska Dagbladets ”Korseld” från Almedalen. Efter inledande frågor av typen ”skulle Gud rösta på Kristdemokrat- erna” och ”ska politiken vara sekulär” (vilket Hägglund instämde i) kom så den försåtligt minerade frågan från Rayman:
– Hur gammal är jorden?
Hägglund kastar sig bakåt i stolen, skakar på huvudet och skrattar:
– Jag har ingen aning, nej jag har ingen aning.
Det skulle vara lätt att låta händelsen falla i glömska, om det inte vore för att den så precist ringar in problemet. En sekulär politiker skulle kunna ge samma svar och kommit undan med skammen för brister i allmänbildningen. För Göran Hägglund är det värre: Han har alldeles för ofta två svar på samma fråga. Hägglund går balansgång på slak lina mellan den bibeltrogna och den vetenskapliga världsbilden. Den övriga Alliansen har all anledning att hålla tummarna för att han når hela vägen fram.
Göran Hägglund vet vad han gör, när han i svepande ordalag gör sina utspel. Framför allt rehabiliterar han självkänslan i de egna leden. Det är där den ”radikala eliten” kommer in i bilden. Den, vars minsta gemensamma nämnare är att den är en röst i samhällsdebatten. Vill man skapa motsättning mellan något diffust ”ni där uppe” och ”vi här nere” fungerar den utmärkt som ställföreträdande slagpåse att avreagera sig på.
Men han trålar också i grumligare vatten. Göran Hägglund slängde ett saftigt köttben till den underdog många av oss bär inom sig. Vi får se hur långt det räcker den här gången. Kanske är det hans smala lycka att några av oss faktiskt behöver få stöd i uppfattningen att ”eliten” är hånfull, att genusteoretiserande är prilligt och att tavlor ska föreställa något – om än inte nödvändigtvis älgar i solnedgång och gråtande barn.
Publicerad i
Norran 27/9
Sundsvalls Tidning 29/9
Liza-Marie Norlin (Kd) tycker om mina skriverier här.
Inget verkligt drama förrän hjälten dör
Sanna Rayman gör en träffsäker iakttagelse på ledarplats i SvD.
Det handlar bland annat om hur människor reagerar på larmen om svininfluensan. Hur konspirationsteorierna gror och misstänk- samheten mot det officiella Sverige växer. Rayman iakttar klarögt en tilltagande tjurskallig mentalitet med behov av att vara cool och tillbakalutad i alla lägen, men noterar också problemet:
”Medier och regeringsmakt. Varje människa med självaktning liksom bara måste misstro dem. Det tillhör samtida kutym. Och visst är det nyttigt med lite skepsis. Men ibland är gränsen mellan sunt kritisk och dumt kritisk tunn och slirig.”
Ibland undrar jag över hur mycket vi präglats av amerikanska actionthrillers i vårt sätt att hantera världen omkring oss. Ett happy end närmast förutsätter att ett antal mer eller mindre identitetslösa statister ska dö. Smärtan och sorgen är reserverad för huvudrollsinnehavarna. Så kommer dödsfall i influensa bland riskgrupperna att rationaliseras bort ur vårt medvetande – just med hänvisning till att de ingick i riskgruppen. En sorts livets statister med uppgift att offras i pandemiernas realitydrama.
Så länge allt rullar på förutsägbart kan vi alltså kosta på oss att sitta på åskådarplats och häckla rullen efter humör och förmåga. Men vad händer den dagen hjälten i strid med ett förväntat manus drabbas och dör? Är det någon mer än jag som tror att någon Zlatans (eller motsvarandes) dödsfall i influensa skulle skapa rusning till vaccinationscentralerna?
SvD
Dagens Nyheter
Det handlar bland annat om hur människor reagerar på larmen om svininfluensan. Hur konspirationsteorierna gror och misstänk- samheten mot det officiella Sverige växer. Rayman iakttar klarögt en tilltagande tjurskallig mentalitet med behov av att vara cool och tillbakalutad i alla lägen, men noterar också problemet:
”Medier och regeringsmakt. Varje människa med självaktning liksom bara måste misstro dem. Det tillhör samtida kutym. Och visst är det nyttigt med lite skepsis. Men ibland är gränsen mellan sunt kritisk och dumt kritisk tunn och slirig.”
Ibland undrar jag över hur mycket vi präglats av amerikanska actionthrillers i vårt sätt att hantera världen omkring oss. Ett happy end närmast förutsätter att ett antal mer eller mindre identitetslösa statister ska dö. Smärtan och sorgen är reserverad för huvudrollsinnehavarna. Så kommer dödsfall i influensa bland riskgrupperna att rationaliseras bort ur vårt medvetande – just med hänvisning till att de ingick i riskgruppen. En sorts livets statister med uppgift att offras i pandemiernas realitydrama.
Så länge allt rullar på förutsägbart kan vi alltså kosta på oss att sitta på åskådarplats och häckla rullen efter humör och förmåga. Men vad händer den dagen hjälten i strid med ett förväntat manus drabbas och dör? Är det någon mer än jag som tror att någon Zlatans (eller motsvarandes) dödsfall i influensa skulle skapa rusning till vaccinationscentralerna?
SvD
Dagens Nyheter
***** Svenska Hollywoodfruar i Sverige *****
Missa inte den grymt roliga parodin på Anna Anka & Co:
Svenska Hollywoodfruar i Sverige
&
Svenska Hollywoodfruar i Sverige II
Starring:
Anna Blomberg
alias "Kåta Gun" från Kvarteret Skatan
&
Svenska Hollywoodfruar i Sverige II
Starring:
Anna Blomberg
alias "Kåta Gun" från Kvarteret Skatan
fredag 9 oktober 2009
Domprost Åke Bonnier till storms mot hårtork
Domprost Åke Bonnier har burrat upp sig på tidningen Dagens debattsida. Nu är han arg, det märks. För han har varit på bokmässan i Göteborg och förolämpats av Unga Humanister Västs ogudaktiga tilltag att praktisera avdop:
”De erbjöd i sin monter möjlighet till avdop genom ett läst ritual, vattenbegjutning och avtorkande med hårtork - ett ritual som väldigt lätt kunde tolkas som ett direkt angrepp mot de olika kyrkornas doptradition.”
Här slår domprosten huvudet på spiken: Visst är detta ett angrepp på kyrkornas doptradition. Hade han tänkt aningens längre än näsan räcker, hade han insett att han faktiskt är svaret på spåret när han dundrar vidare:
”Man måste ha respekt för andras trosövertygelser även om man inte delar dem och så länge de inte ger uttryck för en människofientlig livsåskådning.”
Hade han sansat sig fem fjutt hade han nämligen insett att den det berör – barnet själv – ju faktiskt aldrig blivit tillfrågad om sin trosövertygelse. Snarare är det alltför ofta uttalat icke-troende, men mähäiga och gullighetsoptimerande föräldrar som haft svårt att kliva ur de djupa hjulspår som konvention och ohämmad vana kört ner dem i. (Dessvärre lever också många i den felaktiga tron att dopet är till för att under lite tjusiga former ge barnet ett namn, vilket alltså är fel.)
Vän av ordning kommer nu att invända att dopet minsann inte är uttryck för någon människofientlig livsåskådning. Jag vill hävda att det faktiskt är det. På senare tid har vi sett hur präster försökt bagatellisera vad dopet står för, till exempel Annika Borg:
” Lite vatten på det mjuka huvudet, några böner, en berättelse om en man som satte barnen i centrum. En tro på att livet är större och att barnet får vila i en beskyddande hand.”
Harmlöst, trevligt gulligt och rart? Nej knappast. Dopet är i själva verket en ritual där man med utövande av vit magi läser orden:
”Sänd ditt ord och din Ande, så att de som nu ska döpas i detta vatten blir renade från syndens skuld”
”Syndens skuld”? Vad är det om inte en människofientlig inställning att se det nyfödda barnet som behäftad med syndens skuld? Hallå, hör ni ens vad prästen säger under dopritualen?
Den Danske kirke är här föredömligt rak på sak. Där vänder sig prästen till bäbisen och frågar: ”Avsäger du dig Djävulen?”
Raka puckar och klara besked med andra ord. Men föräldrarna får svara i barnets ställe. Barnet kanske skriker sin protest i högan sky, men vem bryr sig väl om ett barns uppfattning?
Det Unga Humanister gör i sin avdöpningsritual är att sätta upp en skrattspegel för kyrkan och dess magiska dop. Kan ni, så kan vi, är budskapet. Avdopet med den beramade hårtorken är inget annat än en lek med den magi som i så hög grad präglar kyrkan.
Åke Bonniers förtrytelse är bara kvittot på en lyckad aktion:
” Samtidigt finns det gränser för vad man som kristen stillatigande kan acceptera och den gränsen, menar jag, är nådd och näst intill överträdd av Unga Humanister Väst när man på bokmässan helt respektlöst lanserade ett avdopsritual.”
Grrr!!! Unga Humanister Väst träffade mitt i prick med sitt påhitt. Det är bara att gratulera
Dagen
Ett bra svar till Åke Bonnier från Lars Karlsson i Unga Humanister Väst
Dagen
Dagen
”De erbjöd i sin monter möjlighet till avdop genom ett läst ritual, vattenbegjutning och avtorkande med hårtork - ett ritual som väldigt lätt kunde tolkas som ett direkt angrepp mot de olika kyrkornas doptradition.”
Här slår domprosten huvudet på spiken: Visst är detta ett angrepp på kyrkornas doptradition. Hade han tänkt aningens längre än näsan räcker, hade han insett att han faktiskt är svaret på spåret när han dundrar vidare:
”Man måste ha respekt för andras trosövertygelser även om man inte delar dem och så länge de inte ger uttryck för en människofientlig livsåskådning.”
Hade han sansat sig fem fjutt hade han nämligen insett att den det berör – barnet själv – ju faktiskt aldrig blivit tillfrågad om sin trosövertygelse. Snarare är det alltför ofta uttalat icke-troende, men mähäiga och gullighetsoptimerande föräldrar som haft svårt att kliva ur de djupa hjulspår som konvention och ohämmad vana kört ner dem i. (Dessvärre lever också många i den felaktiga tron att dopet är till för att under lite tjusiga former ge barnet ett namn, vilket alltså är fel.)
Vän av ordning kommer nu att invända att dopet minsann inte är uttryck för någon människofientlig livsåskådning. Jag vill hävda att det faktiskt är det. På senare tid har vi sett hur präster försökt bagatellisera vad dopet står för, till exempel Annika Borg:
” Lite vatten på det mjuka huvudet, några böner, en berättelse om en man som satte barnen i centrum. En tro på att livet är större och att barnet får vila i en beskyddande hand.”
Harmlöst, trevligt gulligt och rart? Nej knappast. Dopet är i själva verket en ritual där man med utövande av vit magi läser orden:
”Sänd ditt ord och din Ande, så att de som nu ska döpas i detta vatten blir renade från syndens skuld”
”Syndens skuld”? Vad är det om inte en människofientlig inställning att se det nyfödda barnet som behäftad med syndens skuld? Hallå, hör ni ens vad prästen säger under dopritualen?
Den Danske kirke är här föredömligt rak på sak. Där vänder sig prästen till bäbisen och frågar: ”Avsäger du dig Djävulen?”
Raka puckar och klara besked med andra ord. Men föräldrarna får svara i barnets ställe. Barnet kanske skriker sin protest i högan sky, men vem bryr sig väl om ett barns uppfattning?
Det Unga Humanister gör i sin avdöpningsritual är att sätta upp en skrattspegel för kyrkan och dess magiska dop. Kan ni, så kan vi, är budskapet. Avdopet med den beramade hårtorken är inget annat än en lek med den magi som i så hög grad präglar kyrkan.
Åke Bonniers förtrytelse är bara kvittot på en lyckad aktion:
” Samtidigt finns det gränser för vad man som kristen stillatigande kan acceptera och den gränsen, menar jag, är nådd och näst intill överträdd av Unga Humanister Väst när man på bokmässan helt respektlöst lanserade ett avdopsritual.”
Grrr!!! Unga Humanister Väst träffade mitt i prick med sitt påhitt. Det är bara att gratulera
Dagen
Ett bra svar till Åke Bonnier från Lars Karlsson i Unga Humanister Väst
Dagen
Dagen
söndag 4 oktober 2009
Jag tar inte organen med mig när jag dör
Tidningen Dagen redovisar svenskens ovilja att donera sina organ. Är det för att vi är så rädda för döden? Vara som det vill med den saken, men som bekant har kristna en hel del problem med just döden. Döden får inte vara slutet, utan uppståndelsen ska alltid hägra. Själv är jag ateist och fullt nöjd och upptagen med det liv jag har här och nu. Kanske var det därför jag hade så lätt att anmäla mig som organdonator?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
