Lars von Trier tar hjälp av Lilith i "Antichrist"

Idag skriver jag om bibliska referenser i Lars von Triers film "Antichrist" på DN Kulturdebatt

Jag tror att von Trier har roat sig med att knåpa ihop en liten litterär gåta åt oss. Det är underhållande att läsa kommentarerna till filmen och se hur många som gått bet på att lösa den. Jag har känt till legenden ganska länge och har irriterat mig på hur den tystats ner i kristendomen: Varför är det inte allmänt känt att Adam hade en hustru före Eva och att hon hette Lilith??

John Collier "Lilith" 1887
(Skribenten iförd orm )

Frågar man en präst om de två skapelseberättelserna i Bibelns första kapitel, får man ofta till svar att det är två olika skildringar av samma händelse. Pyttsan! Just att den ena parten i det som framställs som det ursprungligaste av alla par, faktiskt hade ett "förflutet" är så otroligt roande. Jag gissar att alla inte är lika roade av att jag ger uppmärksamhet åt damen i fråga.

Läs gärna Kerstin Gezelius recension av "Antichrist" i DN:
"På väg mot förhandsvisningen på biografen Skandia på Drottning­gatan trampar man på Strindbergscitat, infällda i gatans sten. ”Det fanns inget helvete på jorden förr än paradiset blev riktigt färdigt, det vill säga att kvinnan kom!”"
Kvinnan? I så fall, vem av dem...?


Andra artiklar i DN om "Antichrist":
von Triers dogmatiska kvinnohat
Mer än bara man och kvinna
Lars von Trier går tillbaka till naturen
Det förlorade Paradiset
Naturens hämnd
Den inre rösten

Andra artiklar om "Antichrist"
Information.dk, Film & Fjerrsyn: Svenske feminister raser over von Trier
På Newsmill om Antichrist
Du hade också kunnat skriva "Antichrist"
Antikrist är alltid en kvinna

SvD:s hovnarr attackerar Priden

Skyttes krönika i dagens SvD andas illa dold harm över uppmärk- samheten för Prideveckan och det motsvarande ointresset för Livets Ords interna förehavanden vid samma tid. Men minsann vet han att berätta att Priderörelsen håller på att gå samma väg som den vänsterrörelse han själv abdikerat från.

Med stöd av en kommentar från Alexander Bard, skissar han en snabb parallell till vänsterns splittring under sjuttiotalet. Titta, titta, ni går samma väg som vänsterrörelsen, pillutta er, verkar han vilja säga. Men kanske skulle han för ett ögonblick betänka vilket glashus han själv sitter i för tillfället.

Landets frikyrklighet kan inte ens med bästa vilja anklagas för enighet och sammanhållning. Må vara att just Livets Ords Ulf Ekman på senare år ägnat sig åt en intensiv uppvaktning av katolska kyrkan och påven, men det fick han snabbt äta upp bland sina egna. Den stora skökan i Rom går man inte frivilligt till sängs med.
Till slut blir Skytte riktigt rolig. Så här skriver han:

”Och då som nu: medierna kapitulerar totalt. Då invaderades landets redaktioner av vänsterjournalister (jag var en av dem) som såg som sin uppgift att föra klasskamp och förändra samhället i och genom medierna.”

Och? Sen då? Jag väntar hoppfullt på besked från Skytte om vilka som invaderar redaktionerna idag. Hbt-folket? Nej, knappast i någon högre grad vad jag vet. Lika lite som man som ateist ingår i ett jobbskapande frimureri kommer ens sexuella preferenser att bidra till det. Och på tidningarna sitter fortfarande Skytte och en stor del av hans generation och häckar. Men som bekant: När fan blir gammal blir han religiös. Skytte är därvidlag i gott sällskap.

Dagen

Militanta ateister och kristenhetens blinda fläck

Varför kallas vi militanta ateister? Kjell Ericson tar upp detta intressant ämne på tidningen Dagens debattsida. Han citerar Sten-Gunnar Hedin som skrivit:

"Ateister på krigsstigen har uppbenbart problem med denna trosvisshet. Varför de är så desperat ursinniga på troende människor är inte helt lätt att få klarhet i. Denna militanta attityd gentemot troende ..."

Det händer något när man debatterar med en troende kristen. Jag skriver avsiktligt "troende", för att göra en distinktion till den grupp som skulle kunna benämnas "kulturellt" kristna. De senare som ser kyrkotillhörigheten som markör för nationell identitet snarare än som uttryck för livsåskådning och som gärna hänvisar till ett allmänt hållet kärleksbudskap om love, peace and understanding till sin nästa, men absolut inte det dubbla kärleksbudet. För det vet man vanligtvis inte vad det innebär.

Scenariot ser ut så här: Jag diskuterar med en troende kristen och vi är rörande överens om att vi ska respektera varandras gränser och leva i fredlig samexistens. Som pacifist är jag förtjust i begreppet ”säkra gränser”. Säkra gränser kan innefattar allt från integritetssfären runt min person till landets geografiska gränser. När vi vet var gränserna går och respekterar dem, behöver vi inte slåss för att värna vår integritet. Vi håller oss på var sin planhalva.

Men nu händer något intressant: När jag trodde att vi var överens så knackar den kristne på min dörr för att berätta en glad nyhet. Jag förklarar på nytt att detta inte är önskat och att han därmed kränker gränsen för min integritet. Jag ber honom behålla sina glada nyheter för sig själv. Det vill inte den kristne göra. Inte alls.

För detta är faktiskt omöjligt enligt den troende kristne. Det visar sig att han inte bara har ingått en uppgörelse med mig på förment jämställda villkor, utan att han dessutom tar order av en högre makt. Det urskuldande beskedet från den troende kristne blir:

”Visst ska vi respektera varandras gränser, men ibland måste jag in över din gräns även om det kränker din integritet. Jag ska nämligen vinna dig för saken. Sorry, men det är order uppifrån”.

Men efter 2000 år har jag fått min efterlängtade och lagstadgade religionsfrihet. Jag har ordet i min makt och jag vet att pennan är starkare än svärdet. Jag försvarar mig. Jag använder mina vapen för att hävda min och mina barns frihet från religion. Tacka fan för att vi ateister i det läget kallas militanta.

Man kan för övrigt föreställa sig ordväxlingen när den arme kristne ska avlägga rapport och bortförklara att han misslyckats i missionsuppdraget. Att få en befallning av självaste Chefen och inte kunna utföra det, måste vara gruvligt plågsamt. Därvidlag känner jag trots allt ett visst medlidande med den troende.

Min debattartikel på samma tema i Norran 25 augusti

Krönika i HD
Dagen
Läs Dag Larhammars kommentar till Hedin på Dagen

Lär dig slå knut på den eller hamna i registret

Nyss hemkommen från ett besök i Obygden, ser jag att jag så när missat den senaste veckans bloggbävningsämne: Utredare föreslår ett nationellt abortregister där kvinnans identitet framgår.

Chatrine Pålsson Ahlgren (Kd), ledamot i riksdagens socialutskott, är positiv:

"Register väcker alltid lite olustkänslor, men jag tycker absolut att idén är värd att pröva, säger hon till SvD."

Man kan tycka för eller emot om aborträtten, men låt mig ändå komma med ett påpekande: Så här galet går det när man tror på jungfrufödslar och låter dessa idéer påverka politiken.

För i min och många andras ateistiska och enkelspåriga värld, krävs två, för såväl tango som konception. Alltså ska även i rimlighetens namn fadern till det eliminerade embryot registreras med personnummer. Vilket kanske är just vad som krävs, för att förslaget ska skrotas, absolut omedelbums.

En säker sjukvård utvecklas genom anonymiserad statistik vare sig det handlar om aborter eller hjärtinfarkter. För det behövs inga personnummer. För att som utredaren önskar, kunna se kopplingen mellan aborter och socioekonomiska förhållanden, måste registret samköras med andra register, till exempel skattemyndighetens. Var man hittar övriga önskade uppgifter om aborters koppling till "kultur" framgår inte av rapporten.

Det här förslaget lukta illa. Väldigt illa. Skicka Kd och utredaren Anders Milton till avbytarbåset.

Källa
Dagen
Dagen
Aftonbladet
SvD
Dagen

Frimodig Kyrka Joker i leken

Inför kyrkovalet kan det vara av intresse att för en stund titta närmare på nomineringsgruppen Frimodig Kyrka. Det här är ett gäng som tycker att allt ska vara som förr i Svenska kyrkan. Ju förr dess bättre och antagligen bäst före 1952.

Till exempel anser man att ”Svenska kyrkan ska visa en större hängivenhet till Jesus och Bibeln.” Bara en sån sak, det är inte måttliga krav man ställer, som synes. Detta innebär att FK i kyrkovalet, utan noterbar konkurrens, axlar rollen som katt bland hermeliner. Eller om man så vill, en Joker bland clowner.

Hur som helst har företrädare för Frimodig Kyrka reagerat i SvD på det brev som Anglikanska kyrkan låtit publicera på sin hemsida och där man kräver rättning i ledet bland kollegorna i den så kallade Borgågemenskapen. Svenska kyrkans ystra krumsprång och planerade ändring i läran om äktenskapet anser man strida mot Bibeln och kyrkans tradition.*

Må dä. Fortsättning följer och vem vet, kyrkovalet kan ju bli en riktig rysare med aktörer som FK bland aktörerna. Eller varför inte en såpa? Inte så dum som underhållning, den heller.

*Exempel på fler kul traditioner som kyrkan uppdaterat ser du här

Läsvärt i frågan på Amanda Briheds blogg

SvD
Dagen
Dagen
Dagen
Dagen
Dagen
SvD
SvD
Barometern
Aftonbladet

Svenska kyrkans identitetsproblem

Och så finns det de som undrar varför Svenska kyrkan har problem.

Mer om en kyrka som upptäckt att clowner säljer bättre än Gud och Jesus finner du här.

Sydsvenskan

En helt vanlig sekulär skolavslutning utan Gud

Idag har jag varit på skolavslutning i min tioårings skola. Vi höll till i gympasalen, precis som vanligt. Kyrkan har aldrig varit aktuell för avslutningarna. Kanske är det för att Myrängenskolan ligger på ett så betryggande avstånd, både från Pictorpyntade Täby kyrka som den 70-talsbrutalistiska Tibblekyrkan. Gribbylunds kapell ligger förvisso på krypavstånd, men rymmer ju bara en halv förskoleavdelning. Alltså firar vi sekulärt och slipper några uppslitande diskussioner. Åtminstone om detta.

Vi sjunger Idas sommarvisa och Den blomstertid nu kommer så det står härliga till. Och varför skulle vi inte göra det? För första versen handlar varken om någon gud eller Jesus, och kanske är det som vissa påstår; att Kolmodin tog en gammal folkvisa och gjorde psalm av 1694. Då är det dags att erövra den tillbaka.

Men roligast av allt är när lärarnas egen orkester ”No rehearsal at all” kör sitt traditionsenliga finalnummer. Och barnen stampar takten i fröknarnas och magistrarnas lustmord på den norske fiolhobens Fairytale. Och när femmornas fantastiska fröken dansar tempeldans och gör frivolter vet jublet inga gränser. Det är tur att vi inte är i kyrkan då, för Albertus målningar skulle antagligen lossna från underlaget. Vi skrattar så tårarna rinner och sen säger vi hej till vår egen underbara fröken, samlar ihop våra barn och går ut i sommaren.


Ulla Johansson bemöter en förvirrad Göran Hägglund och skriver en bra replik i Aftonbladet