Ingen religionsfrihet för elever i adventstider

Idag har jag en debattartikel på Västerbottens-kuriren:

I advent omdefinieras religion till tradition för att nödtorftigt skyla över att religionsfriheten negligeras och elever blir rättslösa i skolobligatoriets närvarotvång vid skolornas allt mer frekventa kyrkbesök.

I en ansats att legitimera sedvänjan, presenterade förre utbildningsminister Jan Björklund ett lagförslag som tillåter religiösa inslag i skolan, men under förutsättning att deltagandet är frivilligt. Ett märkligt lagförslag alltså, men med den obestridliga kvaliteten att det beaktar grundlagens religionsfrihetsparagraf, RF 2:2.

Det var ett uttalat önskemål inför arbetet med den nya skollagen, att skapa en lag för alla skolformer. Att religiösa friskolor skulle få ha religiösa inslag låg i sakens natur. För att lösa detta användes begreppen undervisning och utbildning. Undervisningen är en delmängd av utbildningen och ska vara saklig och vila på vetenskaplig grund. Utbildning är ett vidare begrepp som ger utrymme för religiösa inslag utanför lektionstid. Men inte ens en religiös friskola kan sätta RF 2:2 ur spel, så skollagen föreskriver att dessa religiösa inslag ska vara frivilliga för eleverna.

Skolor med offentlig huvudman skulle däremot vara icke-konfessionella. Med lagstiftandets inneboende logik behövde lagen alltså inte föreskriva något om frivillighet, vid inslag som ändå inte skulle förekomma. Eller som en av utbildningsdepartementets utredare sa till mig: ”Det var ju aldrig tänkt att det skulle vara några religiösa inslag i den kommunala skolan”.

Den skollag som betonar allas lika värde, glömde alltså allas likhet inför lagen. Detta är skollagens paradox. Vad lagstiftaren tänkt, visade sig stämma dåligt överens med verkligheten. Kyrkans samarbete med skolan expanderade snabbt efter starten på 1980-talet. Genom att målmedvetet bjuda in till skolavslutningar och advent i kyrkor, har kyrkan på imponerande kort tid etablerat en urgammal tradition. I takt med ökande invandring sågs skolkyrkobesöken som omistliga för svenskhetens bevarande. Invändningar bemöttes prompt att man skulle ”ta seden dit man kommer eller åka hem”.

Det här ställde till det för oss ogudaktiga som inte visste om något annat ”hem” än det sekulära Sverige som avskaffade religiöst tvång genom lag 1951. Tvärtom tyckte vi att religionsfriheten var en fin, gammal svensk tradition värd att bevara. Förväntningarna att den skulle ta sig uttryck i en icke-konfessionell skola, kom dock på skam. För på urgamla religiösa sedvänjor biter sällan lagar och förordningar, så rättsstaten fick vika ner sig i mötet med stam- och klansamhällets tvingande traditioner.

De rektorer som insisterade på att hålla skolavslutning i skolan, gjorde det inte ostraffat. Anonyma hot och trakasserier blev legio. Prästerna tvådde sina händer och insisterade på att ”det var skolorna som ville komma till kyrkan”. Propåer om att i stället förlägga kyrkbesöken utanför skoltid bemöttes med talande tystnad från ett prästerskap som visste bättre.

Dåvarande biskopen i Lund, Antje Jackelén, varnade för att eleverna utan dessa religiösa inslag skulle ”falla offer för fundamentalistiska tendenser” och ”fostras till religiösa analfabeter”. Eldunderstöd erhöll hon från bostadsminister Attefall som åkte land och rike runt och höll seminarier i det akut prioriterade ämnet ”Lider Sverige av religiös beröringsskräck?” Även socialminister Hägglund gav kärnfullt besked i Aftonbladet om kyrkbesöken: ”Gilla läget”.

Efter Adventsuppropets dryga 81 000 underskrifter fick så även utbildningsminister Björklund nog och inledde projektet att verklighetsanpassa skollagen.

Det här var ett genombrott för oss som i många år debatterat frågan. Nu bekräftades vår bild av verkligheten: Att den icke-konfessionella skolan faktiskt har religiösa inslag. Därför måste elever i skolor med offentlig huvudman få samma lagliga rätt att välja frihet från religion, som elever i religiösa friskolor.

I dag är en elev som inte vill delta i aktiviteter med religiösa inslag hänvisad till att skolka. Det är något som många rektorer och lärare är medvetna om, men väljer att se mellan fingrarna på.
Hela situationen är rättsvidrig och strider mot principen om allas likhet inför lagen. Alla elever ska naturligtvis ha samma rätt att slippa delta i aktiviteter med religiösa inslag, oavsett vilken skolform de valt.

Visserligen vill Björklund legalisera ett (miss)förhållande med lagförslaget. Men hans viktigaste insats är att han i samma stund bekräftar att problemet existerar och att han är beredd att respektera elevernas religionsfrihet.

Lösningen formuleras i två meningar i lagförslaget: En som bekräftar vad som faktiskt pågår. En som befriar och därmed löser hela problemet. Genialt i sin enkelhet för att bemöta en kyrka som etablerat sig i skolan med skolpräster, psalmsång, bön och välsignelse.

Regeringspromemorian återuppstår nu i en motion från Alliansen. Då får vi till sist svaret på frågan: Ska religion vara frivilligt?