Västerbottens-Kuriren 2014-02-12
Debatten om Bibeläventyret i Carlshöjdsskolan (31/1 och 3/2)
illustrerar en oundviklig konflikt förknippad med religionsämnet.
Kristendomskunskapens omfattande utrymme på schemat
historiskt, är ingen hemlighet: Det svenska folket skulle fostras till goda kristna
som fruktade Gud. Dessutom hade kyrkan länge inflytande i skolans ledning. Två
viktiga händelser tvingade fram en förändring. Den lagstadgade friheten att stå
utanför samfund började gälla 1952. Kristendomskunskapen kunde inte längre vara
bekännande, men elever med annan tro blev regelmässigt befriade. I den nya
läroplanen 1969 ändrades kristendomskunskapen till religionskunskap och blev
ett orienterande ämne som alla skulle kunna delta i. Därefter har kraven på
befrielse successivt skärpts. Idag ska skolan fungera för alla. Men gör den
det?
Vår tillhörighet som medborgare i staten är något helt annat
än vår eventuella samfundstillhörighet: Den är inte valfri. Det saknas en
etablerad benämning på religionens motsvarighet till ”statslös”. Jag föreslår
”religionsfri” och konstaterar att den kategorin svenskar växer mycket snabbt
och att det i sin tur bör påverka skolan.
Om man gör tankeexperimentet att rensa läroplanen från alla ämnen
och startar om med tomt bord, händer något intressant med just religionskunskapsämnet.
Vad ska det syfta till och hur ska det utformas? Den religiöst fostrande
uppgiften faller bort direkt. Historieämnet lärs ut för att stärka den
nationella identiteten, ska religionsämnet göra samma sak? Många anser detta,
med hänvisning till ”kristet kulturarv och identitet”. Men hur länge förväntas
en religionsfri förvalta en religiös identitet? Kan man ens göra det?
För att få svar på den frågan måste man enas om betydelsen
av begreppet religionsfrihet. En given fråga blir då om en stat som gjort sig
av med sin statskyrka, ens kan föreskriva att medborgarna ska avkrävas
allmänbildning om en helig bok?
Dagens religionskunskap är en splittrad rest av ett
fostrande ämne som övergick till att bli ett icke-konfessionellt
kuriosakabinett av ytlig kunskap av anekdotisk karaktär. Dessutom har det på
senare år blivit tummelplats och missionsfält för allsköns ”ämnesexperter” från
religiöst håll. Bibelsällskapet och dess äventyrare är bara en i högen. Till
försvar hävdar de närmast unisont elevernas behov ”att förstå sin egen tro, för
att kunna förstå andra människors tro”.
Ett tendentiöst påstående, då flertalet elever inte har
någon religiös tro överhuvudtaget. Dessutom avslöjar det avsändarens agenda. Handen
på hjärtat, är detta ens möjligt att lära sig att förstå religiös tro? Eller
utnyttjar man barns ”mentala fönster” för tro, som man vet stängs i övre
tonåren? Religiositet i sig handlar ytterst sällan om intellektuell förståelse,
utan snarare om mer eller mindre blind tro och underkastelse under dogmer. Religiöst
betingad mobbning bekämpas dessutom bäst med mindre uppmärksamhet på
särskiljande religion. Barn är förnuftiga och bör lämnas ifred i det avseendet.
Försvaret kommer då att handla om allmänbildning. Ett bra
argument, men i samma stund vidgas ämnet till att bli en generell kunskap i
mytologi. Här finns förvisso mycket spännande att ge sig i kast med. Ett
betydligt mer givande perspektiv vore däremot att starta med filosofi för att träna
elever att tänka.
Man kan låta religionsdiskussionen anstå till högre årskurser där den kunskap som eleverna oundvikligen får via nyhetsmedia kan sättas i ett sammanhang. Då handlar det inte längre om att vissa människan tror på gudar, utan varför - en nog så givande ingång till ett angeläget ämne.
Man kan låta religionsdiskussionen anstå till högre årskurser där den kunskap som eleverna oundvikligen får via nyhetsmedia kan sättas i ett sammanhang. Då handlar det inte längre om att vissa människan tror på gudar, utan varför - en nog så givande ingång till ett angeläget ämne.
1 kommentar:
"Religionsfri" är perfekt!
Skicka en kommentar