Skolavslutningar i kyrkan - en urgammal tradition av ungt datum

Den välkände humanisten Gunnar Ståldal menar att det skolfirande i kyrkor som vi ser på olika håll i landet, startade i en romantisk våg på 80-talet. Det stämmer med mina egna erfarenheter.

Under det tidiga 50-talet gick skolbyggandet som en våg över landet. Utrymmesbehovet för krigsårens rekordkullar av barn tillgodosågs för lång tid framåt. Fram till 50-talet var befolkningen kollektivansluten till kyrkan under tvång. På de radikala 60- och 70-talen var det sällsynt med skolavslutning i kyrkan. Möjligen kunde det ske i någon avlägsen och underutvecklad landsände.

Hela 80-talet blev en kraftig motreaktion mot 70-talet. Pastellromantiken invaderade på bred front. Glitter och glam, paljetter och strass blev legio. Kyrkan var nu tandlös och ofarlig, men gjorde omstart som harmlös, trevlig och rar feelgoodkonsult, utan krav på vare sig tro eller katarsis. Dessutom en strålande inramning för guldkantade familjehögtiders utrymmesbehov. Suget efter glamour och tjusig inramning var stark efter det föregående årtiondet, präglat av gröna vågen, linsgrytor och rödtjut.

Kyrkan fann successivt nya anledningar att bjuda in en barngeneration vars föräldrar i oroande grad börjat lämna sitt medlemskap. Men för många gav dessa kyrkobesök ändå en handfast behovstillfredsställelse. Den eviga flickdrömmen om att få vara ”prinsessa för en dag” kunde nu förverkligas flera gånger om året, med både publik och stilfull inramning. En dörr i det allmänna medvetandet slog i samma stund igen med en tung duns och återtåget till gympasalens oglamorösa avslutningar blev känslomässigt omöjligt att genomföra. En ”urgammal tradition” var född.

Svensken är ett vanedjur. En gång är ingen gång, två gånger och en ny tradition sitter som berget. Med tiden länkade den här utvecklingen ihop med en helt annan förändring av samhället. Men det som började som en romantiserad guldkant på vardagens torftighet, blev snabbt politik när omvärldens hårda verklighet började tränga sig på. Skolavslutningar i kyrkan upphöjdes till medel mot en befarad islamisering.

De nya svenskarna började anlända i stora skaror. Motståndet mot islam växte och vi har idag  något som mest liknar en religiös kapprustning. Som hand i handske följde detta Sverigedemokraternas retorik och omorientering från Ultima Thule till Fädernas kyrka. Idag utspelas kriget på det enda slagfält som står till förfogande: Skolan.

Jag använde uttrycket "En Maginotlinje över kyrkbacken" första gången i en debattartikel i Botulfbladet nr 2-2008: "Skolavslutningar i kyrkan, är det en kränkning av ateister eller xenofobins sista utpost i det mångkulturella Sverige?" Jag menar att det förmenta uppsving som kyrkan fått, i de flesta fall bara är en masspsykos där folk triggas att hålla på rätt lag. Djupare än så går inte intresset för kyrkan. Intresset för religionen som sådan, är närmast obefintlig.

Faran i den här utvecklingen ligger i att vi lär oss att använda religionerna för att markera en konstlad skillnad som de flesta lämnat till förmån för ett sekulärt liv. Idag är det genom Svenska kyrkan som islam gör sina viktigaste landvinningar. Därav min liknelse med Maginotlinjen. Den som kan historien vet varför.

 En biskop lägger ut texten i DN

Inga nyheter från SD-land 
Dagen skriver om en urgammal tradition från 1992