Öppet brev till Stefan Attefall

Jag är stolt över att leva i ett land med religionsfrihet.
Religionsfriheten är en individuell rättighet. Den ger den enskilde rätten att ha en religion eller att inte ha en religion. Där det uppstår en intressekonflikt ska frihet från religion väga tyngre än frihet till religion. Detta innebär bland annat friheten att inte behöva gå in i kyrkor mot sin vilja.

På en neutral arena inskränker vi inte någons frihet till religion, eftersom den enskildes önskan om religion kan tillgodoses vid annat tillfälle. Att fira en skolavslutning utan kyrkan och prästens inblandning, kan därför aldrig vara att inkräkta på någons religionsfrihet. Inte ens om det skulle finnas en majoritet som förfäktade åsikten att man ska vara i en kyrka. En väsentlig del av religionsfriheten är nämligen att man inte ska behöva avslöja någonting om sina preferenser. Idén att låta en majoritet styra i frågan, diskvalificeras därmed på lätt insedda grunder.

Just det individuella perspektivet skapar ibland missförstånd när religionsfrihet debatteras. Det är inte helt ovanligt att man hör röster som hävdar att ”religionsfriheten är frihet till religion – inte från religion”. Detta är alltså uppåt väggarna fel. En trolig förklaring till missuppfattningen är debattörens okunskap om RF 2:2, eller att vederbörande överhuvudtaget inte satt sig in i ämnet.

Religionsfriheten finns även definierad i Europakonventionen. I det uppmärksammade fallet Alexandridis mot Grekland kan man läsa:
”Friheten att ge uttryck för sin tro innehåller också en negativ aspekt, nämligen den enskildes rätt att inte tvingas avslöja sin religion eller sin religiösa trosuppfattning samt att inte tvingas handla på ett sådant sätt som gör det möjlig för andra att dra slutsatser om vilken trosuppfattning han eller hon har eller inte har.”

Religionsfriheten befriar oss inte från åsynen av kyrkor. Det finns ingen frihet av det slaget. Däremot är religionsfriheten vår individuella rättighet att slippa gå in i dem. Av den anledningen är det oroväckande att du, Stefan Attefall, nu försöker omdefiniera religion till ”tradition”. Du säger dig dessutom vara beredd att verka för att skollagen rivs upp för att få in skolbarn i kyrkorna. Där ska de sjunga psalmer och bli välsignade enligt dig, ty det är enligt dig, "vår tradition".

Nej, Stefan Attefall. Det är kanske din tradition – men det är inte min. Jag och mina barn ska inte tvingas in i kyrkor för att du ska få leva kvar i förvillelsen att ingenting har hänt. För det har det. Du, och många med dig, är fortfarande inne i en sorgeprocess där ni vägrar att acceptera den förändring som har ägt rum. Sverige sekulariseras i snabb takt och den processen sker med stöd av RF 2:2. Använd inte ”traditioner” som argument i försök att vrida klockan tillbaka. Vi ska tillämpa de lagar som stiftats i demokratisk ordning och skollagen säger att skolan ska vara icke-konfessionell. Vad som är konfessionellt måste vi som står utan kyrkotillhörighet få avgöra. För mig är kyrkor och präster konfessionella. Att du tycker att de enbart är "traditionella" är inget giltigt argument, då kyrkan och prästerna, de facto, är synnerligen traditionella inslag i sin konfessionella kontext.

I en tid när medlemstalen i Svensk kyrkan sjunker och frikyrkoförsamlingar läggs ner i snabb takt, kan jag förstå att det är svårt att vara troende. Det är naturligt för en människa att inte vilja stå sist kvar, ensam med en uppfattning om sakernas tillstånd. Jag kan inte hjälpa dig med det. Jag kan bara säga: Välkommen ut i en naturlig värld. När du testat den tanken några gånger, kommer du att märka att den på något sätt känns märkligt bekant. Har du funderat över varför?

Camilla Grepe

Regeringskansliet
Kyrkans Tidning: Attefall vill riva upp skollagen

Newsmill
SvD