Skolkyrkan - urgammal tradition eller desperat marknadsföring? Mitt föredrag i Kalmar nu på Youtube

https://www.youtube.com/watch?v=XSt-I38qmGI

Föredrag om Skolkyrkan, Kalmar 18:e oktober

På lördag den 18:e oktober håller jag föredrag i Kalmar på temat: "Skolkyrkan - urgammal tradition eller desperat marknadsföring?"

Humanisterna Kalmar arrangerar.
Välkomna!!

Skolavslutningar i kyrkan blir frivilliga

Så kom det då till sist. Lagförslaget om konfessionella inslag i den icke-konfessionella skolan. Visserligen  är den promemoria Björklund presenterade ännu inte skriven enligt uppgift från departementet, men varför haka upp sig på detaljer en sån här dag när valfläsket ska locka SD-dissidenterna tillbaka till Alliansen?

Folk med sinne för logik har visserligen hakat upp sig på petitesser som att en icke-konfessionell skola rimligen inte kan ha konfessionella inslag, för då är den per definition inte längre icke-konfessionell. Men varför grumsa om det, när målgruppen förväntas svälja betet i ren emfas och utan de besvärande grundkunskaper i elementär juridik och samhällskunskap som annars skulle förta glädjen.

Förslaget överlappar regelverket för religiösa friskolor, som får ha konfessionella inslag utanför undervisningen, men där är elevernas deltagande uttryckligen frivilligt. Vi får alltså en lightversion av det som idag gäller för religiösa friskolor, med detta förslag.

För nu får även den allmänna skolans elever lagens stöd för frivillig närvaro i kyrkan. Jag kontaktade Utbildningsdepartementets utredare och påpekade det märkliga i att skollagen idag ger elever i religiösa friskolor bättre skydd mot ofrivilliga religiösa inslag, än den allmänna skolans elever. Hon svarade:  
”Ja, men det var heller inte tänkt att den allmänna skolan skulle ha religiösa inslag”.

Just det. Den icke-konfessionella skolan har visat sig vara en chimär i det avseendet. Men nu lirkar Björklund på omvägar fram en lösning som sedan länge figurerat i debatten, men utan att ha fått gehör: Att kyrkan är välkommen att ordna dessa avslutningar, utanför skolobligatoriet, på elevernas fritid. Alla som har minsta kunskap om kyrkan vet att det är det sista den önskar. Svenskar vill i princip bara gå i kyrkan när de kollektivansluts till skolavslutningarna. Detta kryptoreligiöst betingade masochistiska drag i den svenska folksjälen kommer att hålla framtidens folklivsforskare sysselsatta länge.

För oss som i all enkelhet vill att våra barn ska kunna gå i en icke-konfessionell skola som är icke-konfessionell, är det alltså viktigt att ta fasta på Björklunds löfte om frivillighet. Vi har all anledning att bevaka den detaljen om det blir regeringsskifte i höst. Håller oppositionspartierna med om att kyrkobesök ska vara frivilliga??

Skollagen kommer aldrig att kunna föreskriva vad kyrkan ska göra, däremot är den tydlig med vad som ingår i skolobligatoriet och i skolans uppdrag. En frivillig ceremoni i kyrkan befriar rimligen inte skolan från att fullgöra sitt uppdrag där en avslutning är en del av skolåret. Vi kommer alltså med största sannolikhet att få dubbla avslutningar i vissa skolor. Sen får framtiden utvisa hur livskraftiga de frivilliga kyrkobesöken kommer att bli.

I pressmeddelandet om lagförslaget påpekades att "Skolan har ett uppdrag, enligt läroplanerna, att överföra och utveckla samhällets kulturarv." Kyrkan har ju sedan länge erbjudit sig att ombesörja den detaljen och det förefaller heller inte föreligga någon risk att våra telningar ska lämna skolan urarva efter dessa kyrkobesök:



Dagen 
Dagen

Medlemsraset fortsätter i Svenska kyrkan

Statistiken har kommit och vi kan notera att det numera är ett avvikande beteende (<50%) att låta döpa barn. Dopet handlar inte heller om att ge barnet ett namn, som många felaktigt tror, utan något helt annat.
Jag citerar Gunnar Ståldal:

"Enligt Svenska kyrkans bekännelseskrifter föds alla barn med arvsynd. Denna synd medför skuld, men om den nyfödde döps så utplånas arvsyndens skuld. Enligt katekesen befriar dopet från döden och djävulen och ger evigt liv... Tror man att detta är sant gör man sitt barn en stor tjänst genom att bära fram det till dopet. Alternativet: att vara kvar i djävulens våld verkar inte så trevligt. Tror man inte på den här läran saknas alla skäl att låta döpa barnet."

Jag har skrivit om barndopet i ett tidigare inlägg:
"Åke Bonnier till storms mot hårtork"

.

Fortfarande underhållning på högsta nivå, men ingen större nyhet

Detta var känt redan 2009

DN

Mitt bidrag till debatten om religionskunskap i Västerbottens-Kuriren

Västerbottens-Kuriren 2014-02-12

Debatten om Bibeläventyret i Carlshöjdsskolan (31/1 och 3/2) illustrerar en oundviklig konflikt förknippad med religionsämnet.

Kristendomskunskapens omfattande utrymme på schemat historiskt, är ingen hemlighet: Det svenska folket skulle fostras till goda kristna som fruktade Gud. Dessutom hade kyrkan länge inflytande i skolans ledning. Två viktiga händelser tvingade fram en förändring. Den lagstadgade friheten att stå utanför samfund började gälla 1952. Kristendomskunskapen kunde inte längre vara bekännande, men elever med annan tro blev regelmässigt befriade. I den nya läroplanen 1969 ändrades kristendomskunskapen till religionskunskap och blev ett orienterande ämne som alla skulle kunna delta i. Därefter har kraven på befrielse successivt skärpts. Idag ska skolan fungera för alla. Men gör den det?

Vår tillhörighet som medborgare i staten är något helt annat än vår eventuella samfundstillhörighet: Den är inte valfri. Det saknas en etablerad benämning på religionens motsvarighet till ”statslös”. Jag föreslår ”religionsfri” och konstaterar att den kategorin svenskar växer mycket snabbt och att det i sin tur bör påverka skolan.

Om man gör tankeexperimentet att rensa läroplanen från alla ämnen och startar om med tomt bord, händer något intressant med just religionskunskapsämnet. Vad ska det syfta till och hur ska det utformas? Den religiöst fostrande uppgiften faller bort direkt. Historieämnet lärs ut för att stärka den nationella identiteten, ska religionsämnet göra samma sak? Många anser detta, med hänvisning till ”kristet kulturarv och identitet”. Men hur länge förväntas en religionsfri förvalta en religiös identitet? Kan man ens göra det?

För att få svar på den frågan måste man enas om betydelsen av begreppet religionsfrihet. En given fråga blir då om en stat som gjort sig av med sin statskyrka, ens kan föreskriva att medborgarna ska avkrävas allmänbildning om en helig bok?

Dagens religionskunskap är en splittrad rest av ett fostrande ämne som övergick till att bli ett icke-konfessionellt kuriosakabinett av ytlig kunskap av anekdotisk karaktär. Dessutom har det på senare år blivit tummelplats och missionsfält för allsköns ”ämnesexperter” från religiöst håll. Bibelsällskapet och dess äventyrare är bara en i högen. Till försvar hävdar de närmast unisont elevernas behov ”att förstå sin egen tro, för att kunna förstå andra människors tro”.

Ett tendentiöst påstående, då flertalet elever inte har någon religiös tro överhuvudtaget. Dessutom avslöjar det avsändarens agenda. Handen på hjärtat, är detta ens möjligt att lära sig att förstå religiös tro? Eller utnyttjar man barns ”mentala fönster” för tro, som man vet stängs i övre tonåren? Religiositet i sig handlar ytterst sällan om intellektuell förståelse, utan snarare om mer eller mindre blind tro och underkastelse under dogmer. Religiöst betingad mobbning bekämpas dessutom bäst med mindre uppmärksamhet på särskiljande religion. Barn är förnuftiga och bör lämnas ifred i det avseendet.

Försvaret kommer då att handla om allmänbildning. Ett bra argument, men i samma stund vidgas ämnet till att bli en generell kunskap i mytologi. Här finns förvisso mycket spännande att ge sig i kast med. Ett betydligt mer givande perspektiv vore däremot att starta med filosofi för att träna elever att tänka.

Man kan låta religionsdiskussionen anstå till högre årskurser där den kunskap som eleverna oundvikligen får via nyhetsmedia kan sättas i ett sammanhang. Då handlar det inte längre om att vissa människan tror på gudar, utan varför - en nog så givande ingång till ett angeläget ämne.

Varför ljuger kyrkan?

Vi har hört det till leda, oavsett om det handlar om advent eller skolavslutningar: "Det är skolan som vill komma till kyrkan". Jaha? Efter att ha läst de här böckerna inser man ett det är en lögn.