Det kristna "kärleksbudskapet" måste vara det mest ultimata försäljningsargument världen någonsin har skådat. Om det nu inte vore för att det under lång tid uttrycktes: "Ta emot vårt kärleksbudskap eller vi slår ihjäl dig". Hågkomsten av den mörka eran sitter dock djupt i allmogens minne så vi svarar som vi brukar: "Inget besvär för vår skull, tack!"
DN hakar på debatten och kommenterar en annan debattartikel i näraliggande ämne
Min och Göran Rydlands debattartikel på SvD Brännpunkt om behovet av en skrivning om religionsfrihet i lagen.
.
onsdag 21 juli 2010
Orwellskt nyspråk från Yvonne Andersson (KD)
Det torde vara en traumatisk insikt för många troende, att konsekvenserna av religionsfriheten och kyrka-statseparationen är att vi faktiskt inte längre måste leva våra förfäders påtvingade religiösa arv. Vi får bestämma själva och det är såå jobbigt för de troende.
Vad är då finurligare än att som ett mantra upprepa ett påstående som för tankarna till Orwellskt nyspråk? Lätt inses, att som sekulär, är religionen enbart omväg för förståelse av varje annan lika sekulär person i världen. Men som troende ska jag förhålla mig till ett komplex av idéer. Kanske med ett uppdrag att omvända, eller i värsta fall att mörda den som tillber fel gud. Eller ska kulturarvskännedomen få mig att överse med dessa skönhetsfläckar i Den andres religion?
Kristendomen har för övrigt föga gemensamt med svensk lag: Första budet står i direkt konflikt med grundlagen RF 2:2. Med undantag för universella regler om att inte mörda och stjäla, är resten bara religiösa moralregler utan något stöd i lagen.
.
Vad är då finurligare än att som ett mantra upprepa ett påstående som för tankarna till Orwellskt nyspråk? Lätt inses, att som sekulär, är religionen enbart omväg för förståelse av varje annan lika sekulär person i världen. Men som troende ska jag förhålla mig till ett komplex av idéer. Kanske med ett uppdrag att omvända, eller i värsta fall att mörda den som tillber fel gud. Eller ska kulturarvskännedomen få mig att överse med dessa skönhetsfläckar i Den andres religion?
Kristendomen har för övrigt föga gemensamt med svensk lag: Första budet står i direkt konflikt med grundlagen RF 2:2. Med undantag för universella regler om att inte mörda och stjäla, är resten bara religiösa moralregler utan något stöd i lagen.
.
lördag 26 juni 2010
Tack gode gud för alla korkade präster
Vi har hört till leda att skolavslutningar minsann inte har med religion att göra, utan enbart handlar om traditioner och kulturarv. Ett listigt litet illusionisttrick som bäst avslöjas av prästerskapet självt. Senast av två beskäftiga prästinnor i Vallentuna församling som känner sig manade att på SvD Brännpunkt orera över kyrkliga skolavslutningar och "religionens plats i samhället".
Med hänvisning till påståendet att "Det religiösa behovet ligger djupt i människan och i religionssociologiska undersökningar anger fortfarande en majoritet att de har någon form av religiös eller andlig tro" finner de alltså stöd för skolavslutning i kyrkan. Faktiskt får man vara tacksam för att prästinnorna med detta retoriska självmål, så öppet klargör att skolavslutningarna i kyrkan handlar om - just det - religion.
Tack, där kom det. Religion, som den icke-konfessionella skolan alltså inte ska fostra barnen i, utan enbart utbilda dem om. Och dessutom sakligt och allsidigt.
Magplasket fullbordas i detta stycke: "Men Skolverket tycks dra slutsatsen att mötet med religiösa uttryck är detsamma som ”religiös påverkan” och tvång – och det är en slutsats som måste ifrågasättas. Som följd av detta kommer begreppet religionsfrihet att framstå som rätten att slippa möta några som helst uttryck för religion i skolans sammanhang. Med ett sådant synsätt blir man tvungen att censurera bort företeelser som är faktiskt existerande i människors liv och en del av vårt samhälle. "
Heureka! Det är ju precis det religionsfriheten också innebär: Friheten att slippa religionen. Eller tror prästinnorna att paragraferna enbart förbjuder skolan att släpa barnen till kyrkan med fysiskt våld?? Naturligtvis handlar det lika mycket om att eleverna ska slippa den subtila, manipulativa påverkan det innebär att tränas i att finna det naturligt att gå i kyrkan. Motståndet ska nötas ner genom att en begäran om befrielse är utpekande, kompistryck är en realitet och att obehaget trots allt är övergående.
Blir det jobbigt, så håll för öronen, unge. För vad rör oss väl samvetsfriden hos dig, din sketna lilla ateist? Muslimerna har inte klagat, och du räknas faktiskt inte. Att både du, din familj och staten har gått skilda vägar med kyrkan har ingen som helst betydelse. Kyrkan har nämligen inte tänkt gå skilda vägar med dig. Skit samma om du tror på gud eller ej, prästerna gör det ofta inte heller, men du ska jävlar anamma tro på Kyrkans självklara plats i ditt liv. För hur skulle prästen annars kunna tro på sitt lönebesked?
Dagen
SvD
.
Med hänvisning till påståendet att "Det religiösa behovet ligger djupt i människan och i religionssociologiska undersökningar anger fortfarande en majoritet att de har någon form av religiös eller andlig tro" finner de alltså stöd för skolavslutning i kyrkan. Faktiskt får man vara tacksam för att prästinnorna med detta retoriska självmål, så öppet klargör att skolavslutningarna i kyrkan handlar om - just det - religion.
Tack, där kom det. Religion, som den icke-konfessionella skolan alltså inte ska fostra barnen i, utan enbart utbilda dem om. Och dessutom sakligt och allsidigt.
Magplasket fullbordas i detta stycke: "Men Skolverket tycks dra slutsatsen att mötet med religiösa uttryck är detsamma som ”religiös påverkan” och tvång – och det är en slutsats som måste ifrågasättas. Som följd av detta kommer begreppet religionsfrihet att framstå som rätten att slippa möta några som helst uttryck för religion i skolans sammanhang. Med ett sådant synsätt blir man tvungen att censurera bort företeelser som är faktiskt existerande i människors liv och en del av vårt samhälle. "
Heureka! Det är ju precis det religionsfriheten också innebär: Friheten att slippa religionen. Eller tror prästinnorna att paragraferna enbart förbjuder skolan att släpa barnen till kyrkan med fysiskt våld?? Naturligtvis handlar det lika mycket om att eleverna ska slippa den subtila, manipulativa påverkan det innebär att tränas i att finna det naturligt att gå i kyrkan. Motståndet ska nötas ner genom att en begäran om befrielse är utpekande, kompistryck är en realitet och att obehaget trots allt är övergående.
Blir det jobbigt, så håll för öronen, unge. För vad rör oss väl samvetsfriden hos dig, din sketna lilla ateist? Muslimerna har inte klagat, och du räknas faktiskt inte. Att både du, din familj och staten har gått skilda vägar med kyrkan har ingen som helst betydelse. Kyrkan har nämligen inte tänkt gå skilda vägar med dig. Skit samma om du tror på gud eller ej, prästerna gör det ofta inte heller, men du ska jävlar anamma tro på Kyrkans självklara plats i ditt liv. För hur skulle prästen annars kunna tro på sitt lönebesked?
Dagen
SvD
.
onsdag 16 juni 2010
Tvångsäktenskap
Det kan synas långsökt, men det finns faktiskt en högst påtaglig koppling mellan tvångsäktenskap och den pågående debatten om skolavslutningar i kyrkan:
När det framförs krav på att vi ska "bevara vårt kulturarv och våra traditioner" blir det samtidigt svårt att motivera varför vi skulle lägga oss i andras "kulturarv och deras traditioner". Det "uråldriga" ska ju respekteras enligt detta synsätt. Men i samma stund får kulturrelativismen en utmärkt grogrund och vi tillåts att bli mentalt handlingsförlamade inför det faktum att unga människor i Sverige blir offer för tvångsäktenskap.
För var drar vi gränsen mellan den ena traditionen och den andra? Det finns bara en väg ur detta och det är att vi ständigt påminner oss själva om, att i ett fritt land är vi självständiga individer, vars enda handlingsramar bestäms av det juridiska regelverk vi alla har att följa. De som är bindande kallar vi lagar. Traditioner är inte bindande. Vi har faktiskt rätt att skita i dem. Lagen ger oss dessutom rätten att inte behöva tvingas in i vare sig kyrkan eller äktenskap mot vår vilja.
Därför måste vi vänja oss av med idén att "traditioner" kollektivt ska styra våra liv. Vi är fria att anamma eller förkasta traditioner, men vi får aldrig tvinga någon annan att underkasta sig dem. Gör vi det är vi själva inte ett dugg bättre än de som med "traditioner" som argument tillåter sig att bestämma över andras liv genom tvångsäktenskap. Ganska självklart, eller hur?
Dagen
Sydsvenskan
Aftonbladet
.
När det framförs krav på att vi ska "bevara vårt kulturarv och våra traditioner" blir det samtidigt svårt att motivera varför vi skulle lägga oss i andras "kulturarv och deras traditioner". Det "uråldriga" ska ju respekteras enligt detta synsätt. Men i samma stund får kulturrelativismen en utmärkt grogrund och vi tillåts att bli mentalt handlingsförlamade inför det faktum att unga människor i Sverige blir offer för tvångsäktenskap.
För var drar vi gränsen mellan den ena traditionen och den andra? Det finns bara en väg ur detta och det är att vi ständigt påminner oss själva om, att i ett fritt land är vi självständiga individer, vars enda handlingsramar bestäms av det juridiska regelverk vi alla har att följa. De som är bindande kallar vi lagar. Traditioner är inte bindande. Vi har faktiskt rätt att skita i dem. Lagen ger oss dessutom rätten att inte behöva tvingas in i vare sig kyrkan eller äktenskap mot vår vilja.
Därför måste vi vänja oss av med idén att "traditioner" kollektivt ska styra våra liv. Vi är fria att anamma eller förkasta traditioner, men vi får aldrig tvinga någon annan att underkasta sig dem. Gör vi det är vi själva inte ett dugg bättre än de som med "traditioner" som argument tillåter sig att bestämma över andras liv genom tvångsäktenskap. Ganska självklart, eller hur?
Dagen
Sydsvenskan
Aftonbladet
.
torsdag 10 juni 2010
Respektlös Björn Ulvaeus missar poängen
När Fan blir gammal blir han religiös. Eller åtminstone lite lagom kyrksam? Många lär ha tänkt tanken och skakat på huvudet i förundran den dagen Björn Ulvaeus gick ut på Expressens debattsida med följande rader:
”Men jag har en känsla av att Humanisterna, som jag är medlem av, intar ståndpunkten att vi i Sverige ska undvika att ha skolavslutningar i kyrkan. Jag håller inte med om det. Jag tror inte på det där med kränkthet. Den är överskattad. Om budskapet i psalmerna skaver får man väl slå dövörat till eller konstatera att de stackarna som sjunger inte har förstått hur missledda de är. För mig berättar rösterna som ekar mellan väggarna de rika kristna myterna och jag bryr mig inte ett vitten om den historiska sanningshalten.”
För Ulvaeus är det viktigt att kyrkobesöket på skolavslutningen legitimeras. Så vad är väl då enklare än att hänvisa till andra delar av vårt kulturarv? Ulvaeus tar således spjärn mot andra sagor och myter som vi lever med i våra fantasivärldar - men undviker nogsamt att påtala deras harmlöshet:
”Tolkien och jag gör en överenskommelse så fort jag vänder första bladet att nu är hans saga min verklighet tills jag lägger ifrån mig boken”.
Eja vore det så enkelt. Själv är jag uppvuxen med både Pippi Långstrump och Kalle Anka och deras fantasivärldar har naturligtvis berikat mitt liv, i likhet med många andra fantasivärldar jag blivit delaktig igenom litteratur, musik, och bildkonst. Men alla har de också det gemensamt, att jag besöker dem frivilligt utan överhetens propåer och pekpinnar.
För här finns ett dilemma som Ulvaeus väljer att bortse ifrån: Den kristna mytologin är en vital och bärande del i en maktstruktur som varit påtvingad. Effekterna av den religionsfrihet vi fick 1952 naggas i kanten när skolan tar på sig ansvaret att fösa folket in i kyrkobyggnaden igen. Att Ulvaeus inte bryr sig ett vitten om myternas sanningshalt får stå för honom. Den tankens frihet har vi alltid haft, även i tider då det uttalade ordet kunde skicka en fritänkare i fängelse.
Frågan vad folk genom historien faktiskt har trott på, kan vi därför på goda grunder lämna därhän. Så länge de kristna myternas företrädare finns representerade i den utövande makten, bör vi ändå hantera frågan med försiktighet. Det är förvisso ett av kyrkans uttalade mål att göra landets skolbarn förtrogna med kyrkan, dess företrädare och tro, i syfte att betrakta den som en normalitet och del av den nationella identiteten. Men att ha kunskap om landets historiska religiösa kulturarv är inte detsamma som att praktisera det nu och i framtiden. Snarare är det en viktig del av begreppet religionsfrihet, att ha rätt att vända kyrkan ryggen och praktisera ett sekulärt liv.
Ingenting hindrar Ulvaeus att själv ta med sig sina barn och barnbarn till kyrkan. Men det är respektlöst av honom att förvänta sig att andra ska vilja göra samma sak. Likaså visar Ulvaeus prov på en märklig retorik kring begreppet ”kränkning”, något som i det här sammanhanget enbart förmodas riktat mot den invandrade muslimen. Jag skulle snarare vilja återföra frågan om kränkning till hans egna ord när han skriver: ”jag bryr mig inte ett vitten om den historiska sanningshalten”. Vad är det om inte ett tämligen kränkande omdöme om en religiös kult och dess heliga rum?
Inte heller jag tror på de religiösa myterna. Men jag respekterar att det finns människor som faktiskt tror på dem. Jag respekterar att tron på dem har en självklar hemvist i kyrkobyggnaden, där rösterna som ekar mellan väggarna berättar om det man faktiskt håller för sant. Att då som sekulär sätta sig i kyrkbänken, är lika falskt, kränkande och skenheligt som att öppet bejaka uppfattningen hos den som på fullaste allvar tror på existensen av tomtar och troll. Sen må ”Den blomstertid…” vara hur vacker som helst. Första versen saknar för övrigt referens till vare sig Gud eller Jesus, och kan därför lika väl sjungas på en avslutning i skolan.
Expressen
Dagen om en skolavslutning med bön och välsignelse
Humanistbloggen
”Men jag har en känsla av att Humanisterna, som jag är medlem av, intar ståndpunkten att vi i Sverige ska undvika att ha skolavslutningar i kyrkan. Jag håller inte med om det. Jag tror inte på det där med kränkthet. Den är överskattad. Om budskapet i psalmerna skaver får man väl slå dövörat till eller konstatera att de stackarna som sjunger inte har förstått hur missledda de är. För mig berättar rösterna som ekar mellan väggarna de rika kristna myterna och jag bryr mig inte ett vitten om den historiska sanningshalten.”
För Ulvaeus är det viktigt att kyrkobesöket på skolavslutningen legitimeras. Så vad är väl då enklare än att hänvisa till andra delar av vårt kulturarv? Ulvaeus tar således spjärn mot andra sagor och myter som vi lever med i våra fantasivärldar - men undviker nogsamt att påtala deras harmlöshet:
”Tolkien och jag gör en överenskommelse så fort jag vänder första bladet att nu är hans saga min verklighet tills jag lägger ifrån mig boken”.
Eja vore det så enkelt. Själv är jag uppvuxen med både Pippi Långstrump och Kalle Anka och deras fantasivärldar har naturligtvis berikat mitt liv, i likhet med många andra fantasivärldar jag blivit delaktig igenom litteratur, musik, och bildkonst. Men alla har de också det gemensamt, att jag besöker dem frivilligt utan överhetens propåer och pekpinnar.
För här finns ett dilemma som Ulvaeus väljer att bortse ifrån: Den kristna mytologin är en vital och bärande del i en maktstruktur som varit påtvingad. Effekterna av den religionsfrihet vi fick 1952 naggas i kanten när skolan tar på sig ansvaret att fösa folket in i kyrkobyggnaden igen. Att Ulvaeus inte bryr sig ett vitten om myternas sanningshalt får stå för honom. Den tankens frihet har vi alltid haft, även i tider då det uttalade ordet kunde skicka en fritänkare i fängelse.
Frågan vad folk genom historien faktiskt har trott på, kan vi därför på goda grunder lämna därhän. Så länge de kristna myternas företrädare finns representerade i den utövande makten, bör vi ändå hantera frågan med försiktighet. Det är förvisso ett av kyrkans uttalade mål att göra landets skolbarn förtrogna med kyrkan, dess företrädare och tro, i syfte att betrakta den som en normalitet och del av den nationella identiteten. Men att ha kunskap om landets historiska religiösa kulturarv är inte detsamma som att praktisera det nu och i framtiden. Snarare är det en viktig del av begreppet religionsfrihet, att ha rätt att vända kyrkan ryggen och praktisera ett sekulärt liv.
Ingenting hindrar Ulvaeus att själv ta med sig sina barn och barnbarn till kyrkan. Men det är respektlöst av honom att förvänta sig att andra ska vilja göra samma sak. Likaså visar Ulvaeus prov på en märklig retorik kring begreppet ”kränkning”, något som i det här sammanhanget enbart förmodas riktat mot den invandrade muslimen. Jag skulle snarare vilja återföra frågan om kränkning till hans egna ord när han skriver: ”jag bryr mig inte ett vitten om den historiska sanningshalten”. Vad är det om inte ett tämligen kränkande omdöme om en religiös kult och dess heliga rum?
Inte heller jag tror på de religiösa myterna. Men jag respekterar att det finns människor som faktiskt tror på dem. Jag respekterar att tron på dem har en självklar hemvist i kyrkobyggnaden, där rösterna som ekar mellan väggarna berättar om det man faktiskt håller för sant. Att då som sekulär sätta sig i kyrkbänken, är lika falskt, kränkande och skenheligt som att öppet bejaka uppfattningen hos den som på fullaste allvar tror på existensen av tomtar och troll. Sen må ”Den blomstertid…” vara hur vacker som helst. Första versen saknar för övrigt referens till vare sig Gud eller Jesus, och kan därför lika väl sjungas på en avslutning i skolan.
Expressen
Dagen om en skolavslutning med bön och välsignelse
Humanistbloggen
måndag 7 juni 2010
Presskonferens med Lars Vilks och Ex-muslimerna
Måndagens presskonferens med organisationen Ex-muslimer och konstnären Lars Vilks förlöpte utan nämnvärda incidenter. Polisuppbådet var imponerande, men endast en ensam man hade funnit det mödan värt att infinna sig på plats för att vältaligt intyga att hans systrar på intet sätt kände sig förtryckta under slöjan. Inte heller skulle det enligt honom finnas någon "religiös polis" som kontrollerade den (ex-)muslimska befolkningens uppförande i förorten. Må dä.
Eftermiddagens intressanta nyhet var annars Lars Vilks berättelse om hur han hade börjat en dialog med många av sina meningmotståndare. Mail och telefonsamtal, som regelmässigt brukade inledas med mordhot, hade i förvånansvärt många fall utmynnat i någon form av förståelse, enligt Vilks. Egentligen är jag inte förvånad. Lars Vilks är en genuint sympatisk och prestigelös person. Endast en kliniskt humorbefriad religiös fanatiker kan missa den subtila blinkningen i att han numera går med i samtliga grupper på Facebook som vill se honom död.
Själv hoppas jag - i likhet med många i panelen - att ex-muslimerna ska börja ses som den sekulariserade majoritet som de faktiskt är inom den grupp som numera slentrianmässigt benämns "muslimer". Som Mina Ahadi sa: "När jag kom till Tyskland för trettio år sedan var jag invandrare, idag är jag muslim". Jag kan inte annat än sympatisera med Mina Ahadi i detta. Själv är jag jävligt trott på att klassificeras som kristen och undanber mig att med en slapp etikettering behöva legitimera det religiösa tvång mina förfäder levde under. Världen är naturlig, det räcker för mig.
Foto: Camilla Grepe
Foto: Camilla Grepe
GP
SvD
Sydsvenskan
Dagens Nyheter
Eftermiddagens intressanta nyhet var annars Lars Vilks berättelse om hur han hade börjat en dialog med många av sina meningmotståndare. Mail och telefonsamtal, som regelmässigt brukade inledas med mordhot, hade i förvånansvärt många fall utmynnat i någon form av förståelse, enligt Vilks. Egentligen är jag inte förvånad. Lars Vilks är en genuint sympatisk och prestigelös person. Endast en kliniskt humorbefriad religiös fanatiker kan missa den subtila blinkningen i att han numera går med i samtliga grupper på Facebook som vill se honom död.
Själv hoppas jag - i likhet med många i panelen - att ex-muslimerna ska börja ses som den sekulariserade majoritet som de faktiskt är inom den grupp som numera slentrianmässigt benämns "muslimer". Som Mina Ahadi sa: "När jag kom till Tyskland för trettio år sedan var jag invandrare, idag är jag muslim". Jag kan inte annat än sympatisera med Mina Ahadi i detta. Själv är jag jävligt trott på att klassificeras som kristen och undanber mig att med en slapp etikettering behöva legitimera det religiösa tvång mina förfäder levde under. Världen är naturlig, det räcker för mig.
Foto: Camilla Grepe
Foto: Camilla GrepeSvD
Sydsvenskan
Dagens Nyheter
fredag 4 juni 2010
Eva Johnsson (KD) är fortfarande skitförbannad
I dag kunde man se ett kul inslag i Aktuellt. Det skulle visserligen handla om skolavslutningar i kyrkan, men inbjudna kristusdemokraten Eva Johnsson kunde inte avhålla sig från att lufta sin vrede över mitt illbattiga tilltag. Som bekant ville jag ta reda på om ett annars förbjudet inslag i undervisningen bliv tillåtet med hänvisning till att det skedde under ett rollspel.
Jag måste ha trampat på en särdeles öm tå på prästfru Johnsson. Jag menar, anser sig hon och hennes kyrkoaktivistiska trosfränder i Vederslöv ha rent mjöl i påsen, kunde de väl kosta på sig att rycka på axlarna åt det hela?
SMP
SMP
Dagen
Eva Brunne i SvD
Jag måste ha trampat på en särdeles öm tå på prästfru Johnsson. Jag menar, anser sig hon och hennes kyrkoaktivistiska trosfränder i Vederslöv ha rent mjöl i påsen, kunde de väl kosta på sig att rycka på axlarna åt det hela?
SMP
SMP
Dagen
Eva Brunne i SvD
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
