Gymnasiechefen i Lindesberg på två stolar

I artikeln i Nerikes Allehanda/Bergslagsposten om skolpastorn i Lindesberg, uttalar sig gymnasiechefen Kent Hiding som säger sig se positivt på skolpastorns närvaro i skolan.

I ett protokoll från skolkyrkans styrelsemöte torsdag den 21 feb 2008 hittar man följande:

§5 …/ Gudstjänst i Kristinakyrkan den 30 mars som Kent Hiding och Maria ska hålla i. /…

Kanske inte så konstigt då att gymnasiechefen ser positivt på att skolpastorn Maria jobbar i skolan? De arbetar båda för samma församling, den som i sin presentation skriver:
Allt detta goda driver oss ut att berätta om vår tro för andra! Det är kyrkans stora uppdrag!" En lojalitetskonflikt ser ut att vara oundviklig.

Debatten om skolpastorn i Lindesberg fortsätter

Nerikes Allehanda/Bergslagsposten följer upp min debattartikel från den 27 nov med en artikel om skolpastorn i Lindeskolan.
Åsa Larsson, (c), är ledamot i barn- och utbildningsnämnden:

"Kanske finns det möjlighet för andra religioner eller livsåskådningar att finansiera en representant på samma sätt som skolpastorn, och i så fall är de välkomna att diskutera det med oss i nämnden. Överhuvudtaget tycker jag vi har för lite utrymme i skolan för livsåskådningsfrågor."

Frågan handlar inte om att fler religiösa företrädare ska in i skolorna. Frågan handlar om hur skolan med trovärdighet ska kunna anses vara icke-konfesionell.

Dagen imponerar

Jag har sagt det många gånger och nu kan jag lika gärna gå ut med det offentligt: Jag tycker att tidningen Dagen är en riktigt bra tidning! Tidningen fegar inte, utan berättar om stort och smått med en frimodighet som imponerar. Inte heller tramsar man med lösenord som den fnösketorra Kyrkans Tidning. Att man dessutom har modet hålla sig med en förnämlig blogglänkning höjer betyget ytterligare.

Vi som sitter på ”åskådarbänken” till den religiösa sfären noterar ändå en lika frekvent som intressant företeelse. När olika ämnen behandlas på tidningens sidor infinner sig en känsla av att den högra handen inte vet vad den vänstra gör. Eller snarare:
Hur kan man berätta om olika saker utan att göra en koppling och dra en slutsats? Senast förtjänstfullt illustrerat av en artikel om ett adventsfirande i en skola. Så här skriver man:

”Återigen vägrar en skolledning att låta skolelever få besöka en kyrka inför julen. Den här gången handlar det om det traditionella adventsfirandet i småländska Skillingaryd. Motivering: skolan ska vara icke-konfessionell.”

Lägg det där sista på minnet, så kan vi titta på vad ärkebiskop Anders Wejryd säger i en intervju i samma tidning:

”Vi som kristna ska med glädje och fröjd berätta vad vi tror på, vi ska inte fega med att missionera.”

För att återgå till det där med att göra en koppling och dra en slutsats: Varsågod! Här är förklaringen varför kyrkan ska hålla sig på avstånd från den icke-konfessionella skolan.

Skolpastorn i Lindesberg

Den svenska skolan är inte religiös. Eller borde åtminstone inte vara det. Men när jag läser ett dokument från Skolkyrkan i Lindesbergs gymnasieregion får jag anledning att undra vad som håller på att hända:

”Att vara skolpastor innebär: Att på Guds uppdrag i skolmiljö tillsammans med kristna inom skolan, i ord och handling förkunna Guds frälsning och föra människor till tro på Herren Jesus. Att hjälpa elever, lärare och andra på skolan att växa i tro och erbjuda möjligheter att finna och utveckla en relation till Jesus Kristus i vardagen.

/…/Skolpastorn har följande arbetsuppgifter, vilket inte är ordnande efter prioriteringsgrad: Att bistå elever och personal genom samtal, själavård, undervisning, hjälp med andakter och gudstjänster.”

Skollagen är tydlig med att undervisningen ska vara icke- konfessionell. Skolverket har däremot svårt att sätta ner foten i frågan, utan hänvisar till rektor och kommunpolitiker. Problemet är att pastorn, och det budskap som det är pastorns kall att vittna om, legitimeras av skolan när den låter pastorn arbeta där.

Låt vara att det sker på ett mera subtilt sätt när pastorn hjälper till på lektioner och i cafeterian, än om vederbörande fick förkunna sin lära öppet. Men det senare skulle åtminstone ge möjlighet till öppen debatt och kritiska frågor. För vem har kraft att ifrågasätta den som bara går runt i skolan och är god och snäll?

När lärare dessutom förmedlar kontakt mellan en elev och pastorn, har man gått ytterligare ett steg över den gräns som definierar en icke-konfessionell skola. Det är ett problem att vi idag inte vet exakt var den gränsen går. Men vi kan se att samfunden ihärdigt testar den gränsen när de nu i snabb takt etablerar sig i skolorna. Däremot vet vi att det går en skarp gräns mellan tro och vetande och det åligger skolan ett tungt ansvar att hålla sig på rätt sida om den gränsen.

Det borde vara en självklarhet att varken präster eller pastorer ska ha sin arbetsplats i skolan. Men så var det då det där med ”den etik som förvaltas av kristen tradition och västerländsk humanism”. Ett verbalt nålsöga i skollagen kan tyckas, men inte mindre än att Svenska kyrkan tar tillfället i akt och ogenerat baxar sig igenom detsamma, i tvivelaktigt sällskap av frikyrkor som Adventister, Pingst och Livets Ord:

”De kristna kyrkornas särskilda uppgift är att delge den kristna trons innersida så som den tolkas i enskilda människors vittnesbörd och uttrycks i gudstjänstliv och kristna traditioner.”

Man vet att tassandet i korridorer och klassrum inte är okontroversiellt, men trots en försäkran om respekt för andras livsåskådning kan man inte avhålla sig:

” Vi verkar utifrån vår tro på att Gud älskar och har en plats för varje människa och att varje människa är unik och värdefull i Guds ögon. Vår uppgift på skolorna är att vara samtalspartners för elever och personal och att vara ett stöd i skolans verksamhet, inte att värva nya församlingsmedlemmar. Med Jesus som förebild kan vi genom vår närvaro på skolan se, bekräfta och upprätta dem vi möter”.

I Kyrkolivsutskottets betänkande 2005:7 står det att intresset för religionsämnet är lågt och man anser att skolkyrkan kan spela en viktig roll för att förändra detta. Man konstaterar också att i de församlingar där det finns en god relation till de unga redan i tidig ålder finns det också större förutsättningar att rekrytera konfirmander.

Här står det åtminstone i klartext: Det handlar om rekrytering. Hur många vet egentligen om att skolan har blivit måltavla för det här kristna missionerandet? Kanske är det inte ens meningen att vi ska veta. Då är det inte så konstigt att dokument som jag citerat från är märkta:

”Bokmärk sidan, det finns ingen länk hit eller sökväg via någon annan sida. Här samlas interna filer för nedladdning.”

Camilla Grepe

Publicerad 081127 i Nerikes Allehanda
Tack till Göran Rydland som letade fram dokumenten

Miljövänlig bibel

Kristendomen framstår alltmer som världsreligionernas svar på Woody Allens Zelig. Efter en trevande start med bokbålet i Alexandrias bibliotek som viktig milstolpe, fortsatte kyrkan under något årtusende att med gott mod slå ihjäl alla som inte anammade dess kärleksbudskap.

Därefter gled man, via några år av uppiggande häxbränningar och förföljelse av vetenskapsmän, över till det förra århundradets mera domesticerade utövning av husförhör och herrans tukt och förmaning bland den kollektivanslutna allmogen.

Men sedan har utvecklingen accelererat. Religionsfriheten och ämbetsfrågan kom att skaka kyrkan i dess grundvalar och initierade nyorientering och marknadsanpassning.Det sena nittonhundratalets kristna budskap om love, peace and understanding hade knappt hunnit landa i den motspänstiga populasens medvetande förrän kyrkan valde att komma ut som miljöaktivist.

Det senaste och mest spektakulära beviset för detta är ”The Green Bible” som tidningen Dagen berättar om idag. Boken beskrivs som
”en helt igenom miljövänlig produkt. Den är tryckt med sojabläck på återvunnet papper och inbunden med linne och bomull, allt för att göra minsta möjliga skada på miljön.”

Det tycker jag låter betryggande. Bland annat betyder det att man med gott samvete kan lägga den i sin kompost. Annan litteratur kommer åtminstone jag att som vanligt placera i ett säkert slutförvar i min bokhylla.

Dagen
Dagen
Dagen

Skolböckerna och den politiska korrektheten

Det är inte utan att jag känner vissa förhoppningar när jag läser om det rabalder som läseboken ”Förstagluttarna” har orsakat. Det finns nämligen fler böcker för låg- och mellanstadiet som förtjänar en närsynt granskning.

Själv hittade jag några religionskunskapsböcker i min egen förstagluttares klassrum. Apropå den lilla pojken som i boken ”Förstagluttarna” satt ensam för sig själv för att han var jude, så kan jag avslöja att den lilla pojken i båda religionsböckerna satt ensam och såg ledsen ut för att han var ateist. Andra barn, som tillhörde en religion, demonstrerade i bilderna däremot en närmast speedad glädje över sin religiösa tillhörighet.

Ogillande kommentarer har fällts av läromedelsforskaren Angerd Eilard om att det i ”Förstagluttaren” finns småflickor som leker med Barbiedockor och att en invandrarflicka har en sträng far som bestämmer vad hon får göra. Eilard säger i SvD:

”Man hade kunnat beskriva henne hur som helst men istället odlar man stereotyperna. Jag är tveksam till om det bidrar till inkludering i samhället”.

Här har religionsläromedlet ”Spår av tro” för åk 1-6, löst den gordiska knuten med en imponerande kreativitet:
Man har helt enkelt givit blanka fan i att nämna begreppet ateism.

SvD
Dagen

Dagens Nyheter

IKEA och katolsk homofobi

Jag gillar inte den här rubriken i SvD:
”Polacker vill bojkotta IKEA”.
En hederligare rubrik hade varit:
”Homofoba katoliker vill bojkotta IKEA".

Mycket riktigt framgår det längre fram i artikeln att 40% av polackerna i en aktuell opinionsundersökning stödjer legaliserade partnerskap för homosexuella. Det rör på sig i Polen i synen på rättigheter för homosexuella. Att tiden står stilla inom katolska kyrkan borde vi däremot ha lärt oss vid det här laget.

Dagen