Svenska kyrkan vid skiljevägen

Kommer Svenska kyrkan att delas? Tidningen Dagen verkar vara inne på den tanken och även Kyrkans Tidning tar upp ämnet i en artikel.
En konsekvens av en delning skulle bli att det blir en tydligare profilering och uppdelning i en religiös respektive en politisk organisation. För oss som står utanför kyrkan - och som vill respekteras för vårt val - är det här en hoppingivande utveckling. Det går nämligen inte att värja sig mot den kyrka som är harmlös, trevlig, gullig och rar. Det spelar ingen roll hur mycket vi lämnat kyrkan, eller att våra barn aldrig fötts in i den - vi slipper den inte ändå. När Svenska kyrka legitimeras av sin ganska vetenskaplighet, sin ganska jämlikhet, sin ganska politiska korrekthet, sin ganska miljömedvetenhet och sitt ganska traditionsbevarande är den inget annat än en utkletad intellektuell endometrios i samhällskroppen. Det vi ser nu är förhoppningsvis början till slutet på detta.

Humanistbloggen: Dags att splittra Svenska kyrkan?
Andra som lämnat kyrkan
SvD bekymrar sig 
Göran Skytte lägger pannan i djupa veck  

Tillägg 2013-10-14

Nu vet vi att Antje Jackelén blev vald till ärkebiskop med en majoritet av rösterna. 

SvD

Helt i enlighet med Skolverkets riktlinjer?

Skolverket har sammanställt en PM om skolans möjlighet att besöka kyrkan. Efter en inledande text om bakgrund och regelverk finner man huvudrubriken: “Skolor och förskolors möjlighet att besöka kyrkan eller annan religiös lokal”.
Därunder finner man fyra underrubriker, varav den fjärde handlar om konfessionella skolor, så den utelämnar jag här. Övriga tre underrubriker handlar om villkoren då skolan besöker kyrkan i studiesyfte, som skolavslutning och vid religiösa högtider. Dessa underrubriker och relevanta delar av respektive textavsnitt lyder så här:

1. Man kan besöka en kyrka, moské eller synagoga inom ramen för undervisningen

”Undervisningen kan bedrivas i skolans lokaler men det är inget som hindrar att man i studiesyfte besöker en kyrka eller en moské eller en synagoga. Man kan till exempel besöka en kyrka för att studera hur advent firas inom kristendomen.
Sådana inslag i undervisningen ska självfallet för- och efterarbetas av läraren och behandlas så att undervisningen lever upp till kravet på saklighet och allsidighet och att den vilar på vetenskaplig grund. Eleverna får inte heller tvingas eller uppmuntras att delta i inslag av bekännelsekaraktär. I undervisningen kan även psalmer som anknyter till högtiden behandlas.”

2. Skolavslutning i en icke-konfessionell skola kan beroende på innehåll och utformning hållas i en kyrka

”Avslutningen får inte utformas så att det blir en religionsutövning för eleverna. Gränsen för när en skolavslutning är ett uttryck för religionsutövning måste bedömas från fall till fall. Skolinspektionen har i ett flertal tillsynsbeslut slagit fast att om skolavslutningen utformas så att tonvikten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron och att det inte förekommer några religiösa inslag såsom bön, välsignelse eller trosbekännelse, kan skolavslutning ske i kyrkan. Det är dock möjligt att sjunga “Den blomstertid nu kommer”, som visserligen är en psalm men som är tydligt förknippad med traditionen med skolavslutning.”

3. Även högtider med utgångspunkt i kristendomen eller andra religioner kan uppmärksammas i en icke-konfessionell skola

”Det är inget som hindrar att man inom utbildningen uppmärksammar traditioner i det svenska samhället även om dessa har en utgångspunkt i kristendomen eller andra religioner. Även sådana inslag måste dock utformas med beaktande av skollagens bestämmelser om en ickekonfessionell utbildning. En skola kan således uppmärksamma advent till exempel genom att tända ljus eller ha adventsljusstakar. Det är också möjligt att ha till exempel en adventssamling för att uppmärksamma traditionen med advent. En sådan samling får dock inte rymma religiösa inslag som bön, välsignelse, trosbekännelse, predikan eller annan form av förkunnelse. Det är därför inte tillåtet att ha en adventssamling i kyrkan om prästen förmedlar religiösa budskap.”

Nu ska vi applicera detta på Vikingaskolan i Haninge, som jag skrev om i föregående inlägg. Notera att endast punkt 2. och 3. uttryckligen säger ifrån att varken bön, välsignelse eller trosbekännelse får förekomma. Detta nämns inte i stycke 1. som endast säger att elever inte får tvingas eller uppmuntras att delta i inslag av bekännelsekaraktär, (vilket i sig bekräftar att inslag av bekännelsekaraktär faktiskt kan förekomma vid detta tillfälle).

Anmärkningsvärt nog så har både punkt 1. och 3. exemplifierats med advent, men med den skillnaden att i punkt 1. studerar man hur advent firas inom kristendomen, medan man i punkt 3.  uppmärksammar traditionen med advent. En viktig skillnad ska det visa sig. Dessutom ska studiebesöket enligt punkt 1. för- och efterarbetas av läraren och behandlas så att undervisningen lever upp till kravet på saklighet och allsidighet och att den vilar på vetenskaplig grund.

Den enda tolkning man kan göra av detta, är att det alltså är fullt möjligt att gå på advent varje år, åberopandes att det är studiebesök. Dessutom kan det vara årligen återkommande, traditionsenliga, studiebesök, vilket rektorn på Vikingaskolan tydligt förklarat. Vi kan nu se att Haninge åberopat punkt 1. och att Skolinspektionen accepterat detta. Själv vill jag hävda att Vikingaskolan ägnat sig åt punkt 3. men åberopandes punkt 1. Det vill säga, uppmärksammat traditionen advent under sken av att det är ett studiebesök. Detta årligen återkommande studiebesök, säger rektor Kant, är en tradition i sig. Rektor Kants vrängande och krängande är inte snyggt, men har förvisso varit framgångsrikt. Han och Skolinspektionen har visat att det visst är möjligt att ta med barn till kyrkan där prästen ber och välsignar - barnen kan ju välja att inte ta emot välsignelsen!

Det är nu frågan infinner sig - var Skolverkets jurister medvetna om den här luckan i regelverket när riktlinjerna togs fram? Skolinspektionen har godkänt Haninge med hänvisning till Skolverkets PM. Är detta då ett prejudikat för landets skolor att rätta sig efter? Vi kan i så fall  se fram emot en strid ström av studiebesök vid allehanda religiösa högtider. När präster säger “ni behöver inte ta emot min välsignelse” friskrivs skolan från ansvar. Lärarens eventuella för- och efterarbetning vet vi faktiskt ingenting om. Tvärtom kan vi med fog misstänka att den lärare som gärna går med sina elever på religiösa högtider, kommer att ge en lätt vinklad syn på saken. Vi kan se på rektor Kants argument i artiklarna i Dagen, att åtminstone han har en tydlig agenda.

En omvänd tolkning är att Skolverket varit mycket väl medvetet om detta kryphål när riktlinjerna togs fram. Det vill säga att man med åberopande av punkt 1. skulle kunna göra sakliga och vetenskapligt grundade studiebesök i kyrkan på advent, med bön och välsignelse, till skillnad från vid punkt 3. då gudstjänsterna avskalats dessa grundläggande attribut. En invändning mot detta är att advent inte kan vara föremål för studiebesök på skoltid, då denna högtid de facto infaller på en söndag. Kyrkans erbjudande kommer då alltid att vara en fredagsbön som substitut och med skolbarn som enda målgrupp.

Ytterligare en intressant aspekt på det senare fallet, alltså att Skolverket medvetet utformat regelverket på detta sätt, är den utredning som Utbildningsdepartementet initierat. Den behandlar möjligheterna att ändra i skollagen för att tillåta skolor att besöka kyrkor vid religiösa högtider. När detta skrivs har utredningen ännu inte presenterats. Men om Skolverket redan har öppnat för detta, sparkar Jan Björklund in en öppen dörr.

Skolinspektionen godkänner bön och välsignelse

Skolinspektionen har godkänt bön och välsignelse i den kommunala allmänna skolan. Jag har drivit ett ärende som kan vara av principiellt intresse om man vill se hur Skolinspektionen resonerar kring gudstjänster med bön och välsignelse.

2012-11-30 

En artikel publiceras i tidningen Dagen där det berättas att elever i Vikingaskolan går på traditionsenlig gudstjänst i advent, där prästen ber och välsignar. Det framgår att den aktuella kyrkan, Eskilskyrkan, har 44 samlingar för “hundratals barn” från ett antal andra icke namngivna skolor i Haninge kommun.

2012-11-30  

Jag skickar en anmälan till Skolinspektionen där jag citerar prästens ord ifrån Dagen. Den 25 november har Skolverkets generaldirektör Anna Ekström och undervisningsrådet Claes-Göran Aggebo haft en debattartikel på DN Debatt. De är tydliga i sitt besked: ”Att skolan är icke-konfessionell innebär att det inte får förekomma religiösa inslag som till exempel bön, välsignelse eller trosbekännelse i utbildningen.” Jag har alltså anledning att tro att Skolinspektionen kommer att ta min anmälan på allvar.

2012-12-11

Skolinspektionen beslutar att överlämna min anmälan till Haninge kommun för utredning och eventuella åtgärder.

2012-12-12 

Vikingaskolans rektor, Johan Kant, uttalar sig till Haninge kommun angående adventsfirandet vid skolan. Kant skriver bland annat:

“Sedan lång tid tillbaka har eleverna på Vikingaskolan gått till Eskilskyrkan på första advent. Detta har varit en tradition för att prata om den tradition som finns i Sverige och där kyrkoåret börjar med advent.”

Här kan man notera att det enligt Kant rör sig om en tradition att prata om en tradition vilket faktiskt är ganska intressant. Hur många fler moment i läroplanen repeteras årligen på detta sätt, genom en egen tradition? Misstanken infinner sig att det inte är kunskapen om den aktuella traditionen som ska läras ut, utan just en traditionsenlig, årligen återkommande uppmärksamhet, som är syftet. Det vill säga praktiserandet av den religiösa traditionen eller i klartext: Religionsutövning. Johan Kant skriver att han:

“klargjorde att besöket på Eskilskyrkan skulle vara icke-konfessionellt och frivilligt.” Dessutom tillägger han att “Besöket i Eskilskyrkan handlar om ett studiebesök där eleverna lär sig om religion inte i religion.”

Av detta kan vi nu dra slutsatsen att Vikingaskolan i Haninge ägnar sig åt traditionen att med traditionsenliga studiebesök i kyrkan, lära sig om den kristna traditionen advent och att detta dessutom är frivilligt.
Det haltar betänkligt i rektor Kants retorik.

2012-12-13

En mailväxling äger rum mellan rektor Johan Kant och Monica Hjort von Zeipel, kompetensstrateg i Haninge kommun, om varför kyrkobesöket inte var obligatoriskt. Kants uttalande till kommunen har fått Hjort von Zeipel att funderar över:

“om det är undervisning i religion och inte utövande av religion, varför är det då frivilligt om det sker på undervisningstid? Kan inte just frivilligheten ses som att det kanske är ett visst utövande?”

Rektor Kant svarar henne: 

“Anledningen till att det är frivilligt är att alla studiebesök utanför skolan kan vi inte, som jag ser det, tvinga eleverna. Det kan vara på riksdagshuset eller i en synagoga. Jag har själv varit med om det flera gånger, att elever inte vill följa med till riksdagshuset, trots att det är en del av undervisningen och då har dessa elever fått gå med någon annan klass.”

2013-02-13

Haninge kommun meddelar beslut med anledning av mitt klagomål. Om rektorn sägs följande: 

“Utöver sina tidigare argument tillägger han att “Det är sedan lärarens uppgift att problematisera studiebesöken och förklara hur svenska traditioner hör ihop med kristendomen. Detta för att skapa förståelse för andra människor och deras tro och för att skapa förståelse för varför religion finns”. "

Återigen ser vi att de årligen återkommande gudstjänsterna benämns “studiebesök” av rektorn. Varje år ska dessutom läraren repetera hur svenska traditioner hör ihop med kristendomen, vilket får mig att tro att rektorn inte har någon högre tanke om sina elevers fattningsförmåga. Dessutom är det ett intressant argument att detta skulle “skapa förståelse för andra människor och deras tro och för att skapa förståelse för varför religion finns”. Vilka “andra människor” syftar rektorn på då? Ska kristna elever genom dessa kristna studiebesök få förståelse för andra religioners traditioner eller är det omvänt de icke-kristna, inräknat ateister och annat löst folk, som ska bibringas förståelse för det kristna? Det finns anledning att stanna upp vid det här argumentet, då det ofta används inom kristen retorik för att försvara religiösa (läs kristna) inslag i undervisningen. Det är också en märklig metod för att skapa förståelse för varför religion finns. Och om så är fallet - är inte målgruppen lite väl ung för at kunna greppa den frågan?

2013-02-20

Tidningen Dagen har en uppföljande artikel i ämnet med den lätt triumfatoriska rubriken ”Elevernas kyrkbesök borde varit obligatoriskt”. Dagen skriver:

”Vikingaskolan i Haninge gjorde inget fel när eleverna före jul fick besöka en adventsgudstjänst med bön och välsignelse. Det slår kommunen fast, och ger samtidigt skolan uppläxning - samlingen borde ha varit obligatorisk.”

Artikeln avslutas: ”Marin Jägerbert, kanslichef på Haninge kommuns utbildningsförvaltning, menar att skolan även i fortsättningen kan anordna den här sortens studiebesök i kyrkan.

- Det viktiga är hur man för- och efterarbetar besöket. Att ta del av olika religioners ritualer är en viktig del av kursplanen i ämnet religionskunskap, säger han. Han tillägger att om en anmälare fortfarande tycker att det finns problem på skolan, kan denne vända sig till Skolinspektionen för vidare utredning.” 

2013-02-20 

Mailväxling mellan mig och kanslichef Martin Jägerbert:

"Hej Martin!

Du citeras i tidningen Dagen angående Vikingaskolans deltagande i Eskilskyrkans gudstjänst. Jag förbereder en tidningsartikel i ämnet och vill kontrollera med dig om du anser dig vara korrekt citerad av Dagen? Dagen uppger att du säger:

“Att ta del av olika religioners ritualer är en viktig del av kursplanen i ämnet religionskunskap” Är det en korrekt tolkning att du, med detta, även inbegriper “att delta i” olika religioners ritualer? Om det är så, var går då, enligt din mening, gränsen för att skolan inte längre ska kunna anses vara icke-konfessionell enligt skollagen 1 kap. 6 §. ?

Rektor Johan Kant framhåller i sitt uttalande 12 dec 2012 att den här ritualen är tradition och årligen återkommande. Kan detta då sägas vara en del av kursplanen i religionskunskap?

Skolverket har under hösten distribuerat en vägledning för skolornas kontakt med kyrkan. Citat:
“Det är också möjligt att ha till exempel en adventssamling för att uppmärksamma traditionen med advent. En sådan samling får dock inte rymma religiösa inslag som bön, välsignelse, trosbekännelse, predikan eller annan form av förkunnelse. Det är därför inte tillåtet att ha en adventssamling i kyrkan om prästen förmedlar religiösa budskap”.
Eftersom det förekommer bön och välsignelse vid Vikingaskolans besök i kyrkan, skulle jag vilja veta varför Skolverkets vägledning inte gäller för Haninge kommun?
Med vänlig hälsning

Camilla Grepe"

Martin Jägbert svarar så här:

”Hej Camilla. Här nedan svarar jag på dina tre frågor.

Nej, det är inte en korrekt tolkning att denna formulering även inbegriper “att delta i” olika religioners ritualer.

Skolan avgör själv vilka studiebesök som klasser ska göra. Även kommande studiebesök måste förstås hålla sig inom ramen för gällande regler på området. 

Haninge kommun har tagit del av Skolverkets juridiska vägledning från oktober 2012, och även hänvisat till denna i uppföljningen av klagomålet under rubriken rättsliga utgångspunkter.

Med vänlig hälsning

Martin Jägerbert

2013-05-27 

Jag erbjuds möjligheten att lämna “synpunkter på uppgifter i huvudmannens yttrande, avseende anmälan om konfessionella inslag i utbildningen vid Vikingaskolan i Haninge kommun. Dnr 41-2013:1410”

Jag skriver följande:

"Bakgrund

Vikingaskolans rektor, Johan Kant, låter sig intervjuas i tidningen Dagen 2012-11-30 där han uppger att han inte ser några problem med att prästen ber och läser välsignelse över eleverna i hans skola. Några citat ur artikeln:

“De har i många år besökt adventssamlingarna i Sankt Eskils kyrka. Rektor Johan Kant tycker att besöken är jätteviktiga.”

“För Vikingaskolan är det tradition att besöka S:t Eskils kyrka i adventstid varje år. Johan Kant tog upp Skolverkets debattartikel med sina lärare i måndags, eftersom många klasser planerat att besöka kyrkan i veckan. Han ser ingen motsättning med besöken och Skolverkets direktiv, trots att prästen som leder samlingarna både ber och läser välsignelsen över barnen.”

“Men i vårt fall handlar det om att lära ut tradition, inte religion (sic!), och det är vad vi tydliggjorde i måndags.”

“I vårt samhälle finns det så lite religion, så för mig känns det viktigt att eleverna får höra om att det finns många miljarder människor som tror på en gud. Kristendomen en del av vår historia och kultur, och det är viktigt att lyfta fram det. Traditioner (sic!) är viktiga, eftersom det ger människan något att hålla i.”

Detta var bakgrunden till min ursprungliga anmälan, då skolan inte ska praktisera kristna eller andra religiösa traditioner. Skolans uppgift är att sakligt och objektivt utbilda om religion och då ingår teoretisk kunskap om respektive religions traditioner i detta.

Mina synpunkter på huvudmannens yttrande:

Haninge kommuns grundskolechef, Johannes Pålsson, meddelar Skolinspektionen 2013-04-22 att utbildningsförvaltningen betraktar detta som ett studiebesök, då prästen informerats om att avsikten med besöket är att det ska vara ett studiebesök. Detta påstående motsägs uttryckligen av prästen själv, som i en artikel i Dagen 2012-11-30 säger:

“Jag är kallad till präst och det innebär att jag är kallad till att sprida det glada budskapet. Om vi inte får prata om Gud i kyrkan är det ingen idé att skolorna kommer hit.”

Vidare konstaterar grundskolechefen att studiebesöket skulle ha varit obligatoriskt. Rektor Johan Kant hade beslutat att det skulle vara frivilligt. Min bestämda uppfattning är att rektor Johan Kants beslut att kyrkobesöket skulle vara frivilligt, grundade sig i, att det är en årligen återkommande och uttalad tradition med välkänt innehåll (bön och välsignelse), samt han var väl medveten om att innehållet i det stod i strid med Skolverkets direktiv uttryckt i en artikel i DN Debatt 2012-11-25. Denna artikel av Skolverkets GD Anna Ekström åberopade han i ett uttalande till Haninge kommun 2012-12-12.

Vi kan här se hur ett traditionsenligt adventsfirande i en kyrka, med bön och välsignelse, plötsligt får status som “studiebesök”. Tanken att någonting som normalt är förbjudet, skulle bli godkänt bara genom att man byter namn på företeelsen, är oroväckande. Studiebesök är dessutom sällan traditionsenliga.

Vidare finns en tjänsteanteckning från ett telefonsamtal 2013-05-16 mellan läraren Pirjo Sekkeli vid Vikingaskolan och Skolinspektionens utredare Leif Eriksson. Enligt denne ska Pirjo Sekkeli ha uppgett att:

“Detta besök var inget märkvärdigt. Inför besöket berättade hon för klassen vad syftet med besöket var och vad som händer i en kyrka. Då flera elever i klassen är muslimer förs det ofta diskussion om hur olika religioner utövas och vilka ritualer som olika religioner har.”

Uttalandet från Pirjo Sekkeli är anmärkningsvärt: Noterar skolan elevernas trostillhörighet? Är elevernas eventuella trostillhörighet ens relevant för Vikingaskolan? Tillfrågas eleverna om sin trostillhörighet på lektionerna? Sker det en anpassning av undervisningen i skolan utifrån ett antagande att flera av barnen är muslimer? Utöver att vara ett uppenbart grundlagsbrott (att efterhöra någons religionstillhörighet, RF 2:2) så är den oundvikliga följdfrågan: Fungerar inte läroplanen, oavsett klassens religiösa sammansättning? Om det är på det sättet, som Sekkelis uttalande faktiskt kan tolkas som, kan då föräldrarna med förtroende skicka sina barn till Vikingaskolan i Haninge kommun?

(För den som är intresserad kan nämnas att kyrkotillhörigheten i den aktuella åldersgruppen i Haninge kommun, ligger strax under 50 % enligt Svenska kyrkans egen statistik).

I Leif Erikssons tjänsteanteckning från telefonsamtalet med Sekkeli står även att:

“Det pratades även om kyrkans innehåll inom ramen för ämnet historia då eleverna vid tiden läste om medeltiden.”

Jag var tvungen att få ett förtydligande om detta från Skolverkets utredare Leif Eriksson, som på mail till mig 2013-05-27 svarade att:

“Med kyrkans innehåll avsågs själva kyrkobyggnaden och hur den såg ut.”

För den som är intresserad av medeltiden och svensk kyrkohistoria kan det vara relevant att känna till att den aktuella S:t Eskils kyrka i Haninge byggdes 1994 och att Sverige under medeltiden de facto var katolskt.”

Camilla Grepe

2013-06-17

Skolinspektionen fattar sitt beslut:  

“Haninge kommun har följt bestämmelserna att utbildningen ska vara icke-konfessionell för eleverna och därför avslutas ärendet.”

Helt oavsett utfallet av detta beslut, vill jag uppmärksamma mina läsare på den motivering Skolinspektionen ger till beslutet. Om man går på den här linjen även i fortsättningen, kan det inte tolkas på annat sätt än att Skolinspektionen numera godkänner årligen återkommande gudstjänster med bön och välsignelse på obligatorisk skoltid: Eleven kan ju själv välja att ta emot välsignelsen!

"Skolinspektionens utredning visar att eleverna inte tvingats att delta i bönen, eleverna har vidare själva fått välja att ta emot den välsignelse som gavs av prästen. Mot denna bakgrund har eleverna inte tvingats eller uppmuntrats att delta i inslag av bekännelsekaraktär.

Mot bakgrund av det ovanstående bedömer Skolinspektionen att Haninge kommun, i förevarande fall, följt bestämmelserna om att utbildningen ska vara icke-konfessionell."

Hägglunds svåra val

Tidningen Dagen rapporterar att Kristdemokraterna ska hålla sig kvar över 4-procentspärren med hjälp av marknadsundersökningar av vad väljarna vill ha:

" Forskarna tog reda på vad folk tyckte i en mängd olika frågor. Sedan ställde man svaren mot vad de politiska partierna i Sverige står för. Svaret blev smått sensationellt, sa Göran Hägglund, som landade i slutsatsen att det är dags för KD att hitta de där 13 procenten som egentligen är kristdemokrater."

Själv ställer jag mig frågande till om 13 procent av väljarkåren vill se sig representerade av Trosrörelsen?

Varför har Örebro universitet ett "blackface" som logga?

Är religionen en privatsak i regeringen?

Just nu väntar vi på en utredning som tilllsatts för att utreda möjligheterna till gudstjänster inom den icke-konfessionella skolan. Tre ministar, "påkristningstrojkan" bestående av Hägglund, Björklund och Attefall driver detta. TRE ministrar är engagerade samtidigt som nyutnämnda arbetsmarknadsminister Svantesson menar att religionen är en privatsak?
Nä, uppenbarligen inte, om man ska tro hennes kollegor i regeringen.

Timbros antologi vilse i det oregerliga idéhavet

I april höll tankesmedjan Timbro seminarium under rubriken “Religionen i demokratin - ett politiskt dilemmas återkomst”, med anledning av lanseringen av antologin med samma titel och med Eli Göndör som redaktör. Timbro skriver på sin hemsida:

“I Europa är den bestämda uppfattningen att religion och politik inte hör ihop och i ideologiskt sekulära kretsar är uppfattningen att religion är bakåtsträvande och kommer att försvinna i takt med ökad utbildning. Men religion har inte försvunnit. Snarare har den förändrats och är mer än på länge närvarande i människors vardag inte minst genom invandring som utökat det religiösa utbudet i västvärlden. Därmed har också en ny situation uppstått. Å ena sidan försöker västerländska demokratier upprätthålla principen att skilja politik och religion åt. Å andra sidan bygger demokrati på att människor organiserar sig och med stöd av yttrandefriheten framför sitt budskap. I princip är det en outtalad invit även till religiösa grupper att organisera sig politiskt för att värna sina intressen. Ett nytt politiskt dilemma har uppstått.”

Menande kommentarer hördes på seminariet om den lyckosamma timing med Mustafa Omar-affären, vilken förväntades skapa intresse för boken. Men frågan är om inte historien om Omars korta karriär i (S) bättre illustrerar vad ämnet innerst handlar om: att framgångsrika karriärer inom etablerade partier kräver värderingar i överensstämmelse med det aktuella partiets. Detta utesluter inte att det står var och en fritt att organisera sig och bilda nya partier, vilket också poängterades av en av den efterföljande paneldebattens medverkande, DNs ledarskribent Erik Helmersson, som förutspådde att vi till valet 2018 troligen skulle ha minst ett religiöst parti. 

Här skulle ämnet kunna avslutas och boken enkelt avfärdas, för ingenting i en demokrati hindrar religiösa att rösta, göra politiskt karriär eller att starta partier. Men historien har lärt oss att även en demokrati kan övergå till diktatur genom demokratiska val. Häri ligger en av demokratins inbyggda svagheter, eftersom den i förlängningen lägger det yttersta ansvaret på väljarna att genom det demokratiska valet inte skapa oåterkalleliga resultat. Eller med andra ord, inte skapa en irreversibel politisk utveckling mot ett icke-demokratiskt samhälle.

Både antologins samlade texter och seminariet visar hur svårt det är att problematisera kombinationen demokrati och religion på ett relevant sätt. De är i sig två oförenliga storheter, demokratin som styrelseskick och religionen som trossystem. Mycket riktigt blev  det ett högst varierande resultat. 

Jag vill betona att boken har sina poänger. Många texter är intressanta och läsvärda i sig, men de flesta har uppenbara svårigheter att närma sig kärnfrågan om religionen i demokratin. Kanske är det så enkelt som att resultatet av demokratin aldrig blir bättre än sina väljare. Om väljarna är starkt religiösa kommer det alltid att avteckna sig i valresultatet. Vi har inga förbud mot religiösa partier. Så om makten som utgår från folket, innebär att makten ska utgå från Gud, så är det fortfarande en folkvilja att respektera. Omvänt har vi ett gemensamt ansvar för hur samhällsdebatten ser ut. Här ser jag ett större problem, som demonstreras i valet av vissa av antologins författare. Frågan infinner sig osökt: vad är det egentliga syftet med antologin?

Vi har med ’Religionenen i demokratin’ fått bevittna hur Timbo går ner sig i det religiöst influerade postmoderna tanketräsket. Ett  avgörande bidrag kommer från lektorn vid Teologiska högskolan i Stockholm, Susanne Wigorts Yngvesson, som inledde seminariet med sin text “Den “tomma” demokratin och religionen som dess väckelse”(sic!). Redan rubriken väckte viss undran om fortsättningen. Desto större blev min förvåning när hon valde att illustrera med handfasta konflikter som halalslakt, omskärelse och skolavslutningar i kyrkan. Det finns anledning att citerar ur hennes text för att illustrera hur hon resonerar kring just skolavslutningarna:

“Debattörer i Sverige talar inte uttryckligen om religioners försvinnande ur det offentliga. Retoriken handlar mer ofta om rättigheten att vara fri från religion, att den inte ska påtvingas någon och därför måste marginaliseras från det offentliga. Det sker till exempel genom att skenbart framställa en bild av att det finns en definitiv gräns mellan religion och politik och att det är möjligt att göra ett kirurgiskt snitt mellan dessa sfärer. Debatten om skolavslutningar är ett exempel. Här ur en debattartikel från Skolverket: “Eleverna ska inte behöva utsättas för religiös påverkan i skolan” och “det är stor skillnad på att få kunskap om religioner i undervisningen och att tvingas delta i religiös utövning”. I debatten efteråt framfördes argument som att kyrkor, synagogor och moskéer i sig är religiösa uttryck. Konstnärliga uttryck i byggnaderna är vittnesbörd om religion. Även om inte ett ord skulle uttalas så kan rummet “tala” till dem som går in i det. Likaså kan elever själva bära smycken eller kläder med religiösa symboler som utsätter andra för religiös påverkan”.

Det här är avslöjande. Wigorts Yngvesson blandar frejdigt ihop den enskildes rätt till religion, med en ”religionsutövning” som går ut över andra, som inte tillhör religionen. Detta ska ske inom ramen för skolobligatoriets tvång och i ett sammanhang, skolavslutningen, som i sig inte är någon religiös handling. Hon verkar helt enkelt inte förstå innebörden av religionsfrihet i lagens mening. Det är oroväckande att en disputerad akademiker kan göra ett så grundläggande tankefel i ett resonemang och visa så uppenbar brist på insikt. Eller är det bara viljan det kommer an på? Det skulle knappast göra saken bättre, när hon nu blivit en röst hos Timbro. Wigorts Yngvesson citerar även från Humanisternas hemsida:

“Humanisterna värnar om det sekulära samhället och åtskillnaden mellan religion och politik. Vi strävar efter att de mänskliga rättigheterna ska vara överordnade religiösa dogmer, normer och värderingar”

Detta synsätt bekymrar uppenbarligen Wigorts Yngvesson som fortsätter:

“Ett liknande argument framförde Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmersson när han i en i övrigt konstruktiv artikel förvånansvärt nog landar i slutsatsen att “religionsfriheten är viktig, men när den kommer i konflikt - eller upplevs göra det - med andra mänskliga rättigheter är de senare viktigare”.

Wigorts Yngvessons bidrag till antologin är genomgående en märklig läsupplevelse för en religionsfri läsare.  Den som läst Elisabeth Gerles ’Farlig förenkling’ känner igen sig i retoriken. Hisnande påståenden varvas med märkliga tankekonstruktioner och stundtals oläsbar text. Men kanske krävs en alldeles speciell förmåga för att följa och förstå resonemangen från en lektor vid en teologiskt högskola? 

Att den religion som gör sig gällande i det omhuldade ”post-sekulära tillståndet” inte ens är hennes egen, verkar heller inte bekymra henne. Är det önskan om utlevelse, katarsis och underkastelse som lockar och väcker längtan efter starkare religiösa stimuli? Här har förvisso både katolicismen och islam en del att erbjuda. Sen kan man fundera över hur begreppet ”post-sekulärt” ens kan ha relevans, då det sekulära samhället inte ens uppnåtts? Som illustration avslutar jag med de tendenser som Wigorts Yngvesson tycker sig ana som framtida konsekvenser av demokratins och religionernas “nya” roll i det postsekulära samhället:

“En är att vi framöver kommer att få se flera exempel på nya allianser mellan troende och icke-troende, där enskilda utifrån en politisk agenda kommer att punktmarkera religiösa sedvänjor och sanningsanspråk.

En annan tendens är att etablerade religioner och politiska konstellationer, som är fast i ett modernt paradigm, kommer att hamna i konflikt med de nödvändiga förändringar som ett postsekulärt tillstånd innebär. Här finns det spännande utmaningar från nya statsbildningar i den muslimska världen som efterlyser religiösa demokratier. En tredje tendens finns inom religionen själv där moderata grupper frågar efter det gemensamma mellan religionerna i syfte att skapa fred i världen. Det är inte osannolikt att en världsreligion kommer att utvecklas.”

Jag stannar vid den sista punkten. Vad är det för en “världsreligion” Wigorts Yngvesson föreställer sig? Är det den mångåriga och nära samvaron med den kristna kyrkan som fått henne att så totalt bortse från förekomsten av religiösa dogmer? Att till exempel Svenska kyrkan utan större problem skulle kvala in som harmlös feelgood-konsult i genren peace, love and understanding är ingen nyhet. Att den företräder en hållning som skulle få genomslag på global nivå är mera osannolikt. Återstår katolska kyrkan och islams olika inriktningar. Att dessa skulle förenas, eller någon konkurrera ut de andra, “i syfte att skapa fred i världen” är naivt på gränsen till godtroget. 

Icke desto mindre är idén om en minsta gemensamma nämnare som kan förena människor, ändå en attraktiv tanke. Så varför inte samlas i gemenskaper i syfte att ta ansvar för oss själva, den värld vi delar och lämna dogmerna därhän? Där vi tar vårt förnuft i anspråk till mänsklighetens fromma? Jag förstår om Wigorts Yngvesson känner en lockelse av detta scenario. Hon är naturligtvis välkommen, det finns plats för fler inom den internationella humaniströrelsen.

Antologin har flera intressanta och läsvärda texter, men alla präglas mer eller mindre av samma svaghet; att inte riktigt kunna närma sig och uttala något konkret i den fråga som rubriken lockar oss med, utan mera allmänt diskutera religion och religiositet. En viktig principiell fråga lämnas dock i stort sett därhän, både i antologin och på seminariet. Jag fick på förekommen anledning tillfälle att ställa en fråga till debattpanelen, eftersom även paneldeltagarna tog upp just skolavslutningarna i kyrkan som återkommande religionskonflikt: “Vad har vi som enskilda individer för rätt att tacka nej till religion, vad har vi för rätt att slippa gå in i tempel inom ramen för skolobligatoriet?” Till min stora besvikelse fick jag inget svar. 

Frågan är central och har en direkt koppling till grundlagens skrivning om religionsfrihet i RF 2:2. Religionsfrihet i en demokrati innebär både frihet till religion och frihet från religion. Det är en allvarlig brist i boken att inte religionsfrihetens dubbla betydelse uppmärksammas mer. Ett land kan vara mycket starkt genomsyrat av religiös kultur och tradition, så länge den enskilde har frihet att välja att avstå och inte påtvingas en delaktighet. 

Ebba Busch (KD) från Uppsala, förklarade att religionsfriheten hade flytande gränser och ansåg att önskemålet om friheten från religion skulle ombesörjas av den enskilde vid valet av skola (vilket förutsätter flera kommunala skolor att välja mellan. Samtidigt var det Ebba Buschs bekräftelse på att, för henne handlar frågan om religion. Men en skolavslutning är inte en religiös handling och kan därför inte omfattas av friheten till religion. Däremot sker skolavslutningen i en kyrka inom ramen för ett tvång, vilket gör lagens skrivning om religionsfrihet i betydelsen ”frihet från religion” tillämplig). 

Nyamko Sabuni hänvisade till skolledarna att lösa problemet när det dyker upp och konstaterade att ingen kunde tvinga en att gå dit (vilket ytterst lägger över ansvaret på elever och föräldrar att försvara sin rätt till religionsfrihet i den icke-konfessionella skolan). Sabuni menade att ingen muslim drivit frågan, vilket kanske stämmer, men det motsäger inte heller att åtskilliga muslimska (och andra) barn årligen uteblir i tysthet från sin egen skolavslutning. Påståendet att initiativet att vara i kyrkan alltid kommer från skolorna, kan också enkelt motbevisas med hänvisning till biskop Antje Jackélens uppmärksammade brev till skolorna inför den kommande avslutningen. 

Eli Göndör, redaktör för antologin, sade sig inte ens förstå problemet. ”Det är bara att låta bli att gå dit”. Göndörs uppmaning kan enkelt underkännas med hänvisning till att även skolavslutningen omfattas av obligatorisk närvaro, vilket Göndör borde känna till. Hans uppmaning till skolk som lösning på problemet, övergick lika snabbt i ett konstaterande att elevernas allmänbildning när det gällde religion och bibeltexter var så dålig att skolavslutningar i kyrkan var motiverade bara av det skälet (hur denna förment angelägna lektion i religionskunskap på skolårets sista dag skulle redovisas och betygsättas fick vi dock inte veta). 

Göndörs förslag att helt enkelt utebli från skolavslutningar i kyrkan är intressant, inte minst som Eli Göndör själv, född -58 och barn till en ungersk-judisk invandrare, med stor sannolikhet själv fick uppleva den tidens utanförskap i mötet med skolans selekterande morgonböner och kristendomskunskap. Man kan också fundera över hur det bidrog till hans val att i tonåren flytta till Israel för en flerårig militärtjänstgöring. Inga jämförelser i övrigt, men scenariot känns välbekant.

Skolavslutningarna debatterades av panelen redan innan jag ställde min fråga. Reaktionen hos paneldeltagarna följde det gängse mönster som vi alltför ofta kan se bland debattörer i offentligheten när frågan förs på tal: himlande ögon, generade skratt och trötta kommentarer om den eviga följetongen som hålls vid liv av några ateister. 

Men varför avfärdar man frågan istället för att seriöst analysera den? Jag kan ärligt säga att jag blev förvånad att detta skedde även denna gång. Omständigheterna lovade något mer som tyvärr inte infriades. Skolavslutningarna tas upp som religiöst konfliktämne i boken och med så många sakkunniga personer inblandade, kan det inte beskrivas som annat än ett intellektuellt haveri att man inte kunnat behandla frågan bättre. Det är ytterligt slarvigt att skriva en hel antologi om religionen i demokratin, bjuda in till ett seminarium och inte ens ha grundläggande fakta klara för sig. Vad har man då mera missat? 

Skolavslutningsdebatten kommer att fortleva om man inte på allvar ringar in de orsaker som återkommande håller liv i konflikten, för att till sist förstå att kärnfrågan är att det handlar om ett brott mot den enskildes rätt till frihet från religion. Lagens skrivning kan inte missförstås. Följer man lagen är problemet löst. Debatten har inflammerats av att frågan annekterats av nationalistiska intressen och gjorts till uttryck för ”omistligt svenskt kulturarv”. 

Men kyrknödigt traditionsivrande och missriktad nationalism ska inte försvaras med hänvisning till vissas förmenta religionsfrihet på andras bekostnad. Är man seriöst intresserad av en fungerande demokrati, med utrymme för den enskildes religionsfrihet, är frågan viktig, sin litenhet till trots. Antologins enskilda författare kommer undan med privata agendor, men för Timbro kommer detta dessvärre att kvarstå som ett pinsamt lågvattenmärke. 

Seminariet och antologin avslutas och sammanfattades till sist med Göndörs egen tes:

“Vardagslivsforskningens perspektiv på individuell religionsutövning bidrar med förutsättningar för en ny skiljelinje. Med bevarad uppmärksamhet mot religiösa uttryck som vill begränsa den liberala demokratin eller de värdegrunder den vilar på, bör skiljelinjerna snarare dras mellan dem som är emot och dem som är för den sekulära liberala demokratin och dess värdegrunder. Detta oavsett om dessa krafter är religiösa eller sekulära”.

Men den tanken är inte på något sätt ny. Totalitära ideologier har åtskilligt gemensamt med religioner i sina dogmatiska sanningsanspråk, krav på underkastelse och visioner om tusenårsriken.

Den som på allvar vill orientera sig på den ideologiska kartan och vill fördjupa sig i hur tydligt gränsen går mellan det liberala demokratiska samhället och det totalitära (oavsett färgen på skjortorna), rekommenderas istället Paul Bermans “Terror och Liberalism”. En bok som får Timbros nyutgivna antologi, sina enstaka guldkorn till trots, att framstå som tämligen  onödig.

Publicerad i Bright 1-2013