onsdag 14 januari 2015

Religionskunskap på villovägar

Tre lärare i Fisksätra utanför Stockholm intervjuas i UR Samtiden om utmaningarna som följer på en ökande migration. En lärare kommer in på ämnet religion och säger följande (12:00):

”Sedan har de olika religioner. Religionen är ofta starkare för dem än för oss som är så sekulariserade. Det är för- och nackdelar med det. De diskuterar mycket med varandra. För vår del har det inneburit att de barn som är födda i Sverige – och som inte är muslimer – måste läsa på om sin religion, som de inte har något förhållande till. Vi har sett att det har lyft undervisningen i religion.”














Det här är ett tendentiöst påstående. Det avslöjar att elevernas konfessionella tillhörighet diskuteras i skolan och detta presenteras som en positiv effekt på religionsundervisningen. Naturligtvis kan ingen förhindras att berätta om sin tro. Men citatet avslöjar också att sekulariserade elever tvingas identifiera sig med en religion som en stor del av dem aldrig har tillhört. Det är faktiskt allvarligt.














Är det så här det ser ut i ett svenskt klassrum idag? Att läraren tillåter att eleverna diskuterar sina respektive religioner med varandra, men utan att bekräfta den som är religionsfri? Hur kan man tillåta sig att inte tillerkänna den icke-konfessionella tillhörigheten ett lika stort värde för individen, som värdet av en konfessionell tillhörighet?

Varför har religionskunskapsämnet börjat betraktas som någon sorts "andlig" pendang till idrottsämnet, där religiös aktivitet förväntas befrämja folkhälsan? Tror man det, så tror man fel. Ska det dras några paralleller så inskränker det sig till undervisningen om alkohol och droger. Se och lära, men inte prova själv.

Det är ingen hemlighet att närvaron av den hetlevrade islam fått det att börja spritta i den gamla trötta kristna kroppen. Men det är ingen ursäkt för skolan att uppmana unga och omyndiga att rota i familjehistorien på jakt efter någon gammal dammig och avlagd konfession att visa upp i klassrummet vid nästa lektionstillfälle. Vad då ”min religion”? Den hade dålig passform och skavde redan på farfars tid.

Varför är det så svårt att acceptera att människor lämnar religionen för att man faktiskt inte är intresserad av den och inte vill identifiera sig med dess lära, dogmer och etik? Handlar det om aningslöshet, okunskap eller vara lite inbilsk elakhet i påkristningens namn? Hur tänker man? ”Hurra, nu hoppar vi på tåget igen. Here we come. Amen.”



Regeringsformen, RF 2:2  
Ingen får av det allmänna tvingas att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. Inte heller får någon av det allmänna tvingas att delta i sammankomst för opinionsbildning eller i demonstration eller annan meningsyttring eller att tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning som avses i första meningen. Lag (2010:1408).