torsdag 29 november 2012

Svenska kyrkan har duperat Skolverket



















Maktkampen mellan Skolverket och Svenska kyrkan går vidare. Senast har generaldirektör Anna Ekström och undervisningsrådet Claes-Göran Aggebo på Skolverket gjort ett försök att förtydliga regelverket på DN Debatt den 25 nov. Fortfarande gäller att kyrkobesök är okej vid skolavslutningar, under förutsättning att bön, trosbekännelse och välsignelse inte förekommer. Men man levererar också den något märkliga uppmaningen att deltagande i religiösa firanden är okej, men endast om dessa inte har religiöst innehåll.

Med reservation för Pastor Jansson-retoriken, ser vi trots allt tecken på handlingskraft från en myndighet som önskar sätta ner foten. Men den bistra sanningen är att Skolverket har duperats i skolkyrkofrågan. Svenska kyrkan är inte längre speciellt intresserad av att be och välsigna skolbarn eller att få dem att tro på gud. Tvärtom. Ärkebiskop Anders Wejryd konstaterade vid Kyrkomötet 2011 att:

 ”Vi får inte låsa fast oss vid skolavslutningar i kyrkan. Den missionerande effekten är inte så stor”.

Så är det nog. Inte så många elever blir frälsta under dessa besök. Desto tydligare är man med syftet att barnen snarare ska ”tro på kyrkan”. Strategin går ut på att socialisera in eleverna i en identitet där kyrkan ses som en naturlig del av livet. Barnen ska vänjas in i en relation. Då ökar viljan att konfirmera sig och stanna som betalande medlem. Kyrkomötet 2005 bekräftade detta:

”I de församlingar där det finns en god relation till de unga redan i tidig ålder finns det också större förutsättningar att rekrytera konfirmander”.

Den återkommande debatten om de konfessionella inslagen riskerar att dra uppmärksamheten från annat som kan vara nog så tveksamt. Skolverket riskerar att bli sittande med Svarte Petter när kyrkan ger upp sin bön och välsignelse till förmån för andra förment konfessionsfria aktiviteter. En sökning på ”skolkyrka Vaxholm” ger en inblick i hur församlingen försöker att få in eleverna i kyrkan med skolans hjälp. Kreativiteten är påfallande: FN-dagen, advent, Lucia, julavslutning, förintelsen, skolavslutning och aktiviteter som orgelskoj, bygga julkrubbor, gå på påskvandring och titta på likkistor.

Här ser vi exempel på en utveckling där kyrkan inte får marknadsföra sitt ideologiska innehåll, men väl den yttre ramen för sin verksamhet. Marknadsföring mot barn under tolv år är visserligen förbjudet, men det gäller märkligt nog inte religiösa trossamfund, som alltså kan ägna sig åt rekrytering med skolans benägna bistånd och bakom ryggen på föräldrarna.

Det är värt att påminna om att Svenska kyrkans traditioner numera enbart omfattar trossamfundets egna medlemmar. En tredjedel av Sveriges befolkning står utanför kyrkan idag och gruppen växer snabbt. Det är orimligt att så många omyndiga elever då tvingas att delta i religiösa traditioner i en religion som de inte ens tillhör. Skolan ska inte agera ombud när Svenska kyrkan själv kan sköta kontakten med sina medlemmar.

Det är inte heller skolans uppgift att fylla kyrkbänkarna åt Svenska kyrkan. Inte ens i det vällovliga syftet att minska medlemsflykten från en bransch i kris.

Tillägg: 25 januari 2013 i Östhammar














onsdag 28 november 2012

Falska böter i Italien


Ibland lönar det sig att kolla ett varv extra. Sonen fick trafikböter nio månader efter en resa i Europa. En bild fanns i ett arkiv på nätet som föreställde en bil med rätt registreringsnummer - men det var inte rätt nummerplåt. Vid koll på nätet hittar jag följande och undrar när alla jävla bedragare ska lära sig att behärska svenska ordentlig??
...................

EMO ®, förkortning av European Municipality Outsourcing, det är en avdelning av Nivi Credit srl, med Kvalitetssystem certifiering EN-ISO9001/2008, för hantering och Internationell Underrättelse om administrativa sanktioner som utfärdas av den Kommunala Poliskåren vid överträdelse mot reglerna i den Vägtrafikförordningen. Med hantering avses det operativa utförandet, som föreskrivs av berört Polisbefäl, av procedurens alla faser som förutses av Strassburg Konventionen och de olika Internationella Konventionerna som för närvarande är i gällande. EMO ® har auktoriserats av de Främsta Ambassaderna och de Regerande Organen i de Olika Stater som de lämnat Kreditivbrev till som garanti för korrektheten och transparensen i det arbete de utför.
...................

"....de Främsta Ambassaderna och de Regerande Organen i de Olika Stater som..."

Suck.


DN



.

tisdag 27 november 2012

Skolavslutningar i kyrkan - en urgammal tradition av ungt datum

Den välkände humanisten Gunnar Ståldal menar att det skolfirande i kyrkor som vi ser på olika håll i landet, startade i en romantisk våg på 80-talet. Det stämmer med mina egna erfarenheter.

Under det tidiga 50-talet gick skolbyggandet som en våg över landet. Utrymmesbehovet för krigsårens rekordkullar av barn tillgodosågs för lång tid framåt. Fram till 50-talet var befolkningen kollektivansluten till kyrkan under tvång. På de radikala 60- och 70-talen var det sällsynt med skolavslutning i kyrkan. Möjligen kunde det ske i någon avlägsen och underutvecklad landsände.

Hela 80-talet blev en kraftig motreaktion mot 70-talet. Pastellromantiken invaderade på bred front. Glitter och glam, paljetter och strass blev legio. Kyrkan var nu tandlös och ofarlig, men gjorde omstart som harmlös, trevlig och rar feelgoodkonsult, utan krav på vare sig tro eller katarsis. Dessutom en strålande inramning för guldkantade familjehögtiders utrymmesbehov. Suget efter glamour och tjusig inramning var stark efter det föregående årtiondet, präglat av gröna vågen, linsgrytor och rödtjut.

Kyrkan fann successivt nya anledningar att bjuda in en barngeneration vars föräldrar i oroande grad börjat lämna sitt medlemskap. Men för många gav dessa kyrkobesök ändå en handfast behovstillfredsställelse. Den eviga flickdrömmen om att få vara ”prinsessa för en dag” kunde nu förverkligas flera gånger om året, med både publik och stilfull inramning. En dörr i det allmänna medvetandet slog i samma stund igen med en tung duns och återtåget till gympasalens oglamorösa avslutningar blev känslomässigt omöjligt att genomföra. En ”urgammal tradition” var född.

Svensken är ett vanedjur. En gång är ingen gång, två gånger och en ny tradition sitter som berget. Med tiden länkade den här utvecklingen ihop med en helt annan förändring av samhället. Men det som började som en romantiserad guldkant på vardagens torftighet, blev snabbt politik när omvärldens hårda verklighet började tränga sig på. Skolavslutningar i kyrkan upphöjdes till medel mot en befarad islamisering.

De nya svenskarna började anlända i stora skaror. Motståndet mot islam växte och vi har idag  något som mest liknar en religiös kapprustning. Som hand i handske följde detta Sverigedemokraternas retorik och omorientering från Ultima Thule till Fädernas kyrka. Idag utspelas kriget på det enda slagfält som står till förfogande: Skolan.

Jag använde uttrycket "En Maginotlinje över kyrkbacken" första gången i en debattartikel i Botulfbladet nr 2-2008: "Skolavslutningar i kyrkan, är det en kränkning av ateister eller xenofobins sista utpost i det mångkulturella Sverige?" Jag menar att det förmenta uppsving som kyrkan fått, i de flesta fall bara är en masspsykos där folk triggas att hålla på rätt lag. Djupare än så går inte intresset för kyrkan. Intresset för religionen som sådan, är närmast obefintlig.

Faran i den här utvecklingen ligger i att vi lär oss att använda religionerna för att markera en konstlad skillnad som de flesta lämnat till förmån för ett sekulärt liv. Idag är det genom Svenska kyrkan som islam gör sina viktigaste landvinningar. Därav min liknelse med Maginotlinjen. Den som kan historien vet varför.

 En biskop lägger ut texten i DN

Inga nyheter från SD-land 
Dagen skriver om en urgammal tradition från 1992

måndag 26 november 2012

Sjung en psalm, ungjävel!

Nu är han arg, det märks. Debatten om skolan och kyrkan tär hårt på KD-isen Göran Hägglunds tålamod. Han är inte sen att säga ifrån

- Jag är trött på att ha den här diskussion två gånger om året, det måste vara OK att sjunga en psalm i samband med något så högtidligt som en skolavslutning. Skolverket silar mygg och sväljer kameler, dagens elever har sannerligen betydligt värre problem än att sjunga O helga natt en gång om året. Om nu Skolverket tolkar skollagen så strikt tycker jag att man ska överväga en lagändring och göra undantag just för stora traditionella högtider, säger Hägglund.

Ord och inga visor. Däremot en psalm eller två. Håll käften och sjung, tycks i alla fall Göran Hägglund mena, men glömmer att närmare hälften av landets elever inte delar hans tro. Detsamma tycks gälla Jan Björklund.

Nu står de där som två brunstiga, men nesligen övergivna, bisonhannar och brölar på sitt frikyrkliga Frostmofjäll. Sen väntar vi bara på ett inhopp från Stefan Attefall, så är påkristningstrojkan komplett för den här gången. Hot om uppriven skollag kan vi ta lätt på. Grundlagens RF2:2 står i vägen och fungerar inte det, så finns prejudikat i Europadomstolen.

För frågan måste till sist få handla om hur länge vi är tvingade att ge vår tribut till en religion som vi själva lämnat och som generationerna före oss föddes in i med tvång? Två ministrar har idag återigen visat prov på en osmaklig arrogans mot den del av befolkningen som inte supportar deras herre och gud.

Men det finns hopp om en spirande insikt: Göran Hägglund är tydlig i sitt budskap till TT:
- Det finns ingen anledning att skydda våra barn från våra traditioner och vårt kulturarv.
Bra där. Ta fasta på det där med "vårt". Ert, alltså.
Håll oss andra utanför. Tack.

:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
Tillägg 28 nov:  Prästen Ann-Louise Trulsson i Dagen:
"... barnen får inte bli lidande, de förstår inte ens vad det här handlar om."

Trulsson kanske kunde vända sig till barnens föräldrar, så de kan ta sina lidande barn till kyrkan själva?

 Protestlistor 

Antje Jackelén gråter krokodiltårar igen på SvD Brännpunkt

Inget psalmförbud under skolavslutningen
Aggebo och Ekström startade debatten i DN

Gud får inte vara med
Dagen
Dagen 
Dagen 
SvD
SvD Brännpunkt Antje Jackelén
DN
UNT
 Metro

tisdag 20 november 2012

Per Schlingmann lämnar Moderaterna

Dagens politiska toppnyhet är att Per Schlingmann lämnar Moderaterna. Han beskrivs som en av nyckelpersonerna bakom "Nya" Moderaterna. Om partiets framtid har han sagt: ”Moderaternas svåraste uppgift kommer att vara att för tredje valet i rad framstå som ett framåtblickande parti, som ett parti som vill förnya sig. ”Jag tror aldrig att jag har stått inför en så utmanande uppgift”.

Själv tror jag att det parti som först noterar den rosa elefanten i rummet, kommer att gå stärkt ur nästa val. Man behöver inte respektera alla partier – tvärtom. Men man kan alltid fundera över varför de får väljarstöd. Tiden fram till nästa val kommer att bli ett chicken race fokuserat på invandrarfrågan. Märk väl, det behöver inte handla om att strypa invandringen, utan att ge den de resurser som krävs för att den ska bli en tillgång för Sverige.

SvD 
SvD 
SvD 
DN

fredag 16 november 2012

Krismöte hos SD


torsdag 1 november 2012

Öppet brev till Stefan Attefall

Jag är stolt över att leva i ett land med religionsfrihet.
Religionsfriheten är en individuell rättighet. Den ger den enskilde rätten att ha en religion eller att inte ha en religion. Där det uppstår en intressekonflikt ska frihet från religion väga tyngre än frihet till religion. Detta innebär bland annat friheten att inte behöva gå in i kyrkor mot sin vilja.

På en neutral arena inskränker vi inte någons frihet till religion, eftersom den enskildes önskan om religion kan tillgodoses vid annat tillfälle. Att fira en skolavslutning utan kyrkan och prästens inblandning, kan därför aldrig vara att inkräkta på någons religionsfrihet. Inte ens om det skulle finnas en majoritet som förfäktade åsikten att man ska vara i en kyrka. En väsentlig del av religionsfriheten är nämligen att man inte ska behöva avslöja någonting om sina preferenser. Idén att låta en majoritet styra i frågan, diskvalificeras därmed på lätt insedda grunder.

Just det individuella perspektivet skapar ibland missförstånd när religionsfrihet debatteras. Det är inte helt ovanligt att man hör röster som hävdar att ”religionsfriheten är frihet till religion inte från religion”. Detta är alltså uppåt väggarna fel. En trolig förklaring till missuppfattningen är debattörens okunskap om RF 2:2, eller att vederbörande överhuvudtaget inte satt sig in i ämnet.

Religionsfriheten finns även definierad i Europakonventionen. I det uppmärksammade fallet Alexandridis mot Grekland kan man läsa:
”Friheten att ge uttryck för sin tro innehåller också en negativ aspekt, nämligen den enskildes rätt att inte tvingas avslöja sin religion eller sin religiösa trosuppfattning samt att inte tvingas handla på ett sådant sätt som gör det möjlig för andra att dra slutsatser om vilken trosuppfattning han eller hon har eller inte har.”


Religionsfriheten befriar oss inte från åsynen av kyrkor. Det finns ingen frihet av det slaget. Däremot är religionsfriheten vår individuella rättighet att slippa gå in i dem. Av den anledningen är det oroväckande att du, Stefan Attefall, nu försöker omdefiniera religion till ”tradition”. Du säger dig dessutom vara beredd att verka för att skollagen rivs upp för att få in skolbarn i kyrkorna. Där ska de sjunga psalmer och bli välsignade enligt dig, ty det är enligt dig, "vår tradition".

Nej, Stefan Attefall. Det är kanske din tradition men det är inte min. Jag och mina barn ska inte tvingas in i kyrkor för att du ska få leva kvar i förvillelsen att ingenting har hänt. För det har det. Du, och många med dig, är fortfarande inne i en sorgeprocess där ni vägrar att acceptera den förändring som har ägt rum. Sverige sekulariseras i snabb takt och den processen sker med stöd av RF 2:2. Använd inte ”traditioner” som argument i försök att vrida klockan tillbaka. Vi ska tillämpa de lagar som stiftats i demokratisk ordning och skollagen säger att skolan ska vara icke-konfessionell. Vad som är konfessionellt måste vi som står utan kyrkotillhörighet få avgöra. För mig är kyrkor och präster konfessionella. Att du tycker att de enbart är "traditionella" är inget giltigt argument, då kyrkan och prästerna, de facto, är synnerligen traditionella inslag i sin konfessionella kontext.

I en tid när medlemstalen i Svensk kyrkan sjunker och frikyrkoförsamlingar läggs ner i snabb takt, kan jag förstå att det är svårt att vara troende. Det är naturligt för en människa att inte vilja stå sist kvar, ensam med en uppfattning om sakernas tillstånd. Jag kan inte hjälpa dig med det. Jag kan bara säga: Välkommen ut i en naturlig värld. När du testat den tanken några gånger, kommer du att märka att den på något sätt känns märkligt bekant. Har du funderat över varför?

Camilla Grepe